Jag klarar inte att ta farväl av spikmattan

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-07-10

Det finns ingen rimlighet i att bli sentimental över en spikmatta.

Ändå händer det. Det är en varm och kvalmig eftermiddag, migrän­väder i luften. Jag öppnar en solblekt gammal flyttlåda som stuvades undan i en garderob direkt efter flytten, kanske i väntan på bättre tider som aldrig kom.

Jag är helt oförberedd på att finna en spikmatta.

Först skammen.

Inget köp under de senaste tio åren har fungerat som en starkare symbol för att människan trots allt är ett flockdjur.

Jag minns vaga argument om stress och ryggont. Spikmattan skulle ge människor bättre sexliv, friskare rygg och snällare barn.

Det faktum att spikmattor under de senaste tusen åren mest använts av fakirer med ­utpräglade självskadebeteenden var det få som nämnde.

Ett halvår av allmän hysteri var det.

Enligt söktjänsten Mediearkivet nämndes spikmattan hela 1294 gånger i svensk press inom loppet av sex månader. En mager rödhårig kille som hette Jonathan Hellbom blev rikskändis. Men helst ville han kallas Om Mokshananda.

För tidningarna berättade den mediterande entreprenören om hur idén till spikmattan kommit till ­honom som en uppenbarelse i Himalaya­bergen. Tillsammans med sin mamma drev Hellbom företaget Team Shakti som under mattans ­korta år i rampljuset omsatte 95 miljoner kronor. Spikmattan blev till och med årets julklapp.

Sedan föll allt snabbt. Intresset slocknade. Omsättningen sjönk. Och i maj förra året dömdes företaget till en halv miljon i böter för vilseledande marknadsföring. Spikmattan ­botade visst inte depression och ­artros, som det påstods. Samtidigt hade ­företaget redan obetalda skatte­skulder på 7,5 miljoner.

Och när det forna succéföretaget till slut begärdes i konkurs hade ­Jonathan Hellbom redan försvunnit iväg till Indien.

Människor märkte det knappt. ­Deras spikmattor låg redan undanstuvade i garderoben. Precis som min.

Men samtidigt, när jag nu står här med mattan i handen – jag kan inte kasta den.

För visst blir det också något alldeles särskilt med ting som bara under en mycket kort tid varit självklara, ­eller ens begripliga. Som en tids­kapsel: den sommaren då vi bodde i en andrahandstvåa på Kungsholmen, när vi vantrivdes, längtade bort. När vi brukade äta kräftor vid de där rangliga trädgårdsmöblerna i köket.

Och om tjugo år föreställer jag mig att nästa generation kommer ­gräva fram spikmattor ur sina föräldrars garderober. Och föräldrarna kommer skruva på sig. Förklara att spikmattor var populära på den tiden.

Men fram till dess låter jag spikmattan ligga kvar där i flyttlådan, allra längst in i garderoben.

I väntan på bättre tider.

Bortglömd filmpärla om livets jävlighet

I samband med den bioaktuella dokumentären om Woody Allen finns all anledning att tipsa om en av mästerregissören mest bortglömda pärlor: ”Anything ­else” från 2003 är allmänt ansedd som ett misslyckande, på bioaffischerna försökte man till och med gömma undan Allens namn för att ­inte skrämma bort publiken. En alldeles bedårande komedi om livets jävlighet.

Att-göra-tips för regniga sommardagar

Och med anledning av den regnigaste sommaren i mannaminne (varje sommar?) vill jag tipsa om dvd-boxen med Lars Molins samlade klassiker. Sju tevefilmer för knappt trehundra spänn. Bland dessa: ”Saxofonhallicken” från 1986, ett av svensk films mest bländande mästerverk.