En papperslös flykting borde väl hata Greider
Första gången jag besökte Dramaten drabbades jag av en sådan obeskrivlig lust att förstöra.
En presskonferens var det. Jag hade aldrig tidigare kommit närmare Dramaten, eller någon annan teater för den delen, än de där tv-sketcherna med Dan Bäckman i TV4. Jag minns att de serverade ädelostrullar och vitt vin i marmorfoajén och att dåvarande teaterchefen skämtade om Strindberg.
Och, ja, så här i efterhand kategoriserar jag den där explosionsartade känslan av ilska och underlägsenhet som klasshat: den där viljan att ställa sig upp och bara skrika ”KUKEN BALLEN VÄRENDSVALLEN!”
Eller hatet, ilskan häromåret: en konstutställning med en kvinna som målade ränder. Hennes stenrika pappa betalade både lägenheten och ateljén och hon brydde sig inte om att sälja tavlor. Friheten att måla ränder var det viktigaste, sa hon. Jag hade kunnat strypa henne.
Överhuvudtaget, avgrundsvreden varje gång man utmanövrerats av någon som så självklart haft allting med sig hemifrån: kulturen, kontakterna, självförtroendet. Föraktet i deras blickar.
I ett radioprogram hör jag Göran Greider beskriva det som en mur. Å ena sidan de som växt upp i arbetarklassen och därmed har rätt att känna klasshat. Å andra sidan medelklassen som aldrig kan förstå.
Som en revolutionsröd skiljelinje rakt över golvet alltså. Tänk om det vore så enkelt. Tror ens Göran Greider själv på det?
Bakgrunden till Greiders medverkan i radio är debatten om den dikt där arbetarpoeten Johan Jönsson beskriver hur han gnider sin ”herpesbubblande kuk” mot en överklassfamiljs badhanddukar. En enkel bild: arbetarens hämnd mot överklassen.
Men frågan är vad vi ska göra med gråzonerna.
För jag minns också barndomens känsla av att vara privilegierad. Nästan alla, precis som min familj, befann sig i det så svenska gränslandet mellan kulturell arbetarklass och ekonomisk medelklass: det uppåtsträvande svenska genomsnittet som köpt sig ikapp ända sedan femtiotalet.
Men det fanns också de som stod utanför både LO-kollektiv och arbetarklassens strävsamma gemenskap. Invandrarbarnen från Wetterlinsgatan som man redan som barn tvekade att bjuda in till tegelvillan, utan att riktigt förstå varför. Eller Patrik som kom till barnkalaset med en Expressen-penna inslagen i presentpapper.
Göran Greiders klassmur är en slapp modell. För på vilken sida om muren står Göran Greider i relation till en papperslös diversearbetare? Den upplevda rätten att klasshata är förstås relativ.
Och för den som händelsevis undrar smetade jag inget herpesbubblande kön mot vare sig Jan Malmsjös eller någon annan Dramaten- skådespelares badhandduk.
Däremot pulade jag ned några ädelostrullar i en blomkruka.