Jimmie Åkesson visar pöbelfasoner
Public service genomgår ett existentiellt trauma. 68 procent av svenskarna känner förtroende för SVT och SR, men vad hjälper det när högerpartierna har sin agenda?
De som arbetar på SVT, SR och UR har aldrig upplevt något liknande, men vi som jobbar på andra mediehus lever sedan 15 år tillbaka i en ständigt pågående kris, som public service varit helt ointresserade av att skildra. Nu sitter de där själva och lyssnar till sitt eget ensamma hjärtas blåsljud.
Av de förslag som Göran Hägglunds utredning lade fram i måndags finns det ett som borde oroa mer än de andra: mitt under pågående sändningstillstånd ska missnöjda politiker kunna granska huruvida verksamheten följer uppdraget att vara oberoende. Det är som hämtat ur Djurfarmen. Oberoende läs: anpassning.
Självcensuren regerar redan nu på public service, det märker jag själv med den nordiska podd på P1 som jag är med och gör sedan några år tillbaka. Allt som inte faller den nya högern på läppen anmäls. Man vågar till slut inte säga nånting.
2019 bevakade jag Moderaternas stämma i Västerås. Public service och Systembolaget stod på dagordningen. Diskussionen, som höll en förbluffande låg nivå, slutade med att Benjamin Dousa rusade upp med en t-shirt om att allt ska privatiseras. Han rev ner applådåskor.
Intressant nog var SD:s riksmöte lite senare sakligare, till exempel hade flera ombud insett public service språkvårdande funktion och betydelse i en krissituation. Men där liksom på Moderaternas stämma dominerade ett påstående: verksamheten är svårt vänstervriden. Som exempel framfördes att det är för mycket mångfaldsprat.
Därför har min kollega Karin Pettersson förmodligen rätt när hon skriver att SVT aldrig hade vågat göra Kalla faktas ”Inifrån trollfabriken”. Den tiden är förbi.
Kalla fakta visar att nätkrigarna har tre prioriterade områden: invandrarna, sossarna och public service.
Är det åsikter eller faktaförvrängning de sysslar med? Humor rentav? Samma debatt pågår i Danmark. Dansk Folkeparti punktmarkerar nämligen Mette Fredriksen på ett liknande sätt. Skillnaden är att de gör det öppet medan SD ljuger och gömmer sig.
Skillnaden är också att danskarna i grunden är överens om att satir är ett politiskt grepp bland andra. Det vore bra om vi kan enas om samma sak här. Ljusskygga metoder är däremot nåt annat.
Jimmie Åkesson har svarat med en krigsförklaring mot etablissemanget, som också är en maktdemonstration inför regeringen. Jag skulle skita på mig om jag var Ulf Kristersson, som för övrigt borde sluta spela förvånad över vad Kalla fakta har avslöjat.
Men det finns nåt mer i det här, som handlar om politikens sociologi. Åkesson visar det som de lite finare borgarna föraktar och fruktar i djupet av sitt hjärta, även om de aldrig skulle våga säga det: pöbelfasoner. Den sociologin är det enda hotet mot Tidösamarbetet. De som tror att det finns politiska och ideologiska gränser för regeringen vs SD lever i det blå.