Kalkonsnack om kvinnopresidenter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Just i kväll ska jag bort på thanksgiving-middag hos amerikaner bosatta i Europa.

Så trevligt det ska bli - men mindre för maten (vem gillar egentligen kalkon fylld med brödsmulor och kastanjepuré?) och mera för snacket.

Någon vid middagsbordet kommer att säga: I nästa amerikanska presidentval går matchen mellan Hillary Clinton och Condoleezza Rice.

Två skärpta kvinnor i en mano-a-mano om den viktigaste politiska posten på jorden.

Hillary leder med skyhög marginal. I den feministiska yra som råder betraktas Condi som den enda tänkbara Hillary-killern.

Jisses jävlar vilken fajt! Skaffa mej bums ringside-biljetter!

Spekulationerna om Condi och Hillary går heta. Ett skäl är, att aldrig förr har Amerika haft två kvinnliga politiker med sådan celebritetsstatus från vart och ett av de rivaliserande partierna, demokraterna respektive republikanerna.

Ett annat skäl är att sällan har Amerika varit så trött på sin sittande president. President Bush är ett exempel på vad den brittiske politikern Enoch Powell noterade: "Alla politiska karriärer slutar i tragedi."

Bush är inte korkad. På sin hemmafront har han ekonomisk tillväxt i en storleksordning som Europa inte sett på tjugo år och en arbetslöshet som bara är hälften av Tysklands.

Men som Hugh Sidey (en Vita huset-observatör som dog i veckan) konstaterat när han studerat alla presidenter sedan Kennedy: "De är inte supermänniskor. Där har du din första besvikelse."

Bush förknippas i första hand med Irak. Amerikaner anser att han är skyldig till glidningar i argumentation och mörkläggning av fakta. Det finns misstänksamhet mot hans vice president Cheney och rådgivaren Rowe. Han kland-ras för handlingsförlamning i samband med orkanen Katrina.

Amerikaner är otåliga och resultatinriktade. De avskyr att hålla uppmärksamhet på ett och samma problem under mera än ett fragment av tid. Irak har pågått för länge. "Låt oss fimpa eländet, låt oss genast dra oss ur det", är en spridd uppfattning.

Det vore ansvarslöst och skulle leda till ett fullskaligt inbördeskrig. Med tålamod kan Bush leda kriget till fred och en succé för demokrati. Men Bush har revolt inom sitt eget parti. Även om amerikansk politik präglas av saklighet och dekorum är det ändå en kampsport. Motståndaren ska ligga utslagen.

I en parlamentarisk demokrati av europeisk typ skulle Bush vid det här laget ha drabbats av misstroendevotum och tvingats avgå.

När Bush är en förbrukad kraft ser amerikanerna framåt mot nästa person i Vita huset. Vem?

Condoleezza Rice är den svarta fattigflickan från det en gång segregerade Alabama. Tack vare stipendier gjorde hon en akademisk karriär och blev rektor vid ett av de mest prestigefyllda universiteten. Hon uppmärksammades för sin kunnighet om Sovjetkommunismen och sögs in i den politiska sfären. Nu utrikesminister med lågmäld charm och hårda nypor.

Hillary Clinton är en vit juridikutbildad medelklassflicka som backade upp maken Bill ända till Vita huset. Har sedan gjort sin egen politiska karriär och är senator för New York.

Det är lätt att erinra sig countrygruppen Brooks & Dunns rader:

One kid dreams of fame and fortune,

one kid helps to pay the rent,

One could end up in prison,

one just might be president

Men (och det är det jag tänker säga på middagen i kväll) varken Condi och Hillary blir president.

Det är tre år till valet och den som tidigt nämns som säkert kort går alltid på nöten. Minns Howard Dean från i fjol.

Framför allt, den ena kvinnan är för oangelägen, den andra alltför angelägen.

Condi har sagt att hon oåterkalleligt inte vill. Hon är en cool tänkare, inte en kall politiker.

Hillary, däremot, har "the fire in the belly". Det är inte för att hon är för mycket vänster som tids nog Amerika dumpar henne. Det är för att hon är alltför smart taktiker och opportunist med vassa armbågar.

Så vem blir det?

Mitt svar i kväll blir: Republikanernas kandidat blir den åldrige frifräsaren John McCain, demokraternas Bill Warner, som är gudfruktig och folklig på Bill Clintons vis.

Ringsidebiljetter till den fajten också, tack.

Staffan Heimerson