Dags att vakna – kafferasten är slut
Johan Hakelius om årstidsväxlingar
Ni talar antagligen också då och då med folk som har flyttat ut på landet.
Eller folk som aldrig flyttat från landet. Eller så är ni själva folk som aldrig flyttat från landet. Eller så har ni själva flyttat ut på landet och då talar ni förhoppningsvis med varandra.
Oavsett vilket är samtal som dessa de enda där begreppet ”årstidsväxlingar” är naturligt. För det verkar finnas en förvånansvärt stor subkultur av svenskar som är beredda till mindre folkvandring för att få uppleva ”årstidsväxlingar”.
Det berättar de gärna om.
Vi har att göra med ett särskiljande eller, i ordets ursprungliga bemärkelse, diskriminerande begrepp. Poängen är ju att ”årstidsväxlingar” bara förekommer på ställen där man inte blir trött på neon och betong. Det är en tanke som man begriper: sådd och skörd, kalvning och slakt, musöron och höstlöv. På landet finns det årstider. I stan är året sig likt, året om.
Men det är märkligt att man begriper det, eftersom det inte är sant.
Nu, till exempel, är det mitt i augusti mitt i Stockholm. Det är busenkelt att märka det, utan att ens snegla på tjockgröna bladverk i parkernas träd.
Ingen annan gång under året är gatulivet så motvilligt slött och tövande.
Ingen annan gång är luften så tjock att polissirenerna rosslar. Ingen annan gång är det så påtagligt att det är dags att sätta lite fart, men att ingen vill börja.
Mitten på augusti i Stockholm är som de där sista skamsna sekunderna på en kafferast som varat lite för länge. Och det är den enda gången på året som det är just så.
Sådär skulle man kunna gå igenom varenda månad, kanske till och med varenda vecka, i stadens liv: dödsinsikten i de lite för högljudda skratten från uteserveringarna den sista varma höstveckan, doften av det första kalla regnet på fimphögarna utanför kontoren, de konsumtionshöga leendena när första snön ursäktat en svindyr ny sjal, de morrande tandraderna när senvinterns snöslask tar sig in i lågskorna. Och så vidare.
Det behövs inga kossor för att skilja vår från höst. Det vore hur enkelt som helst att brodera en liten stadspraktika över årstiderna i Tjockhult och hänga den över vinkylen.
Men om folk nu flyttat flera mil ut i mörkret för att uppleva något de fått för sig är unikt, vill man ju inte göra dem besvikna. Det är lika bra att hålla tyst.