Tipset är viktigt – hur löjligt det än må vara
Att polisen intresserar sig för uppgifter lämnade av en avliden knarkare som säger sig ha haft uppenbarelser om mordet på Olof Palme kan te sig skrattretande.
Men hade det verkligen varit bättre om Palmegruppen ryckt på axlarna åt Eva Rausings uppgifter?
Nej, det finns sannerligen ingen anledning att börja tro att mordet på Sveavägen är på väg att lösas för att utredarna har bestämt sig för att titta närmare på information som Hans Kristian Rausing ska ha trillat över för många år sedan.
Det finns tvärtom skäl att hysa viss skepticism gentemot vittnesmål som delvis bygger på ”visioner” om mordet och som innehåller felaktiga uppgifter om allt från kalibern på revolvern till att statsministern skulle ha skjutits i nacken.
Men nu är det en gång för alla så att polisen ännu lägger viss kraft på det numera hopplösa företaget att försöka lösa fallet och då ska nya tips bemötas med intresse.
Alla mordutredare vet att en ny infallsvinkel eller detalj kan förklara tidigare svårbegripliga eller till synes irrelevanta omständigheter.
Och att en svensk miljardär med vittförgrenat kontaktnät kan ha rätt i att en affärsman låg bakom statsministermordet är knappast mer osannolikt än att terrorister plötsligt skulle flyga in i skyskrapor med kapade passagerarplan.
Att Palmegruppen intresserar sig för Eva Rausings bristfälliga uppgifter är för övrigt inte mer absurt än mycket annat i den svarta fars som utredningen kommit att bli.
Den först misstänkte 33-åringen flydde till USA och blev mördad av en svartsjuk, före detta polis, Hans Holmér ägnade ett år åt nipprig kurdjakt, finska kroppsbyggare har kommit och gått, polisspår poppar upp i tid och otid och en socialdemokratisk regering har beordrat utredare till Sydafrika, då det ansågs vara finare om Palme hade mördats av apartheidregimen än av en blandmissbrukare från Rotebro.
Det finns goda skäl att lägga ner den här utredningen. Den kostar pengar och binder resurser, även om arbetet sedan många år går på sparlåga.
Mordet kommer aldrig att bli löst. Huvudvittnet Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson och kan därför inte med någon trovärdighet hävda att någon annan person sköt hennes make. Och att finna en annan väg till åtal blir inte lätt så länge mordvapnet håller sig undan.
Och som om det inte vore nog med allt detta så har de flesta poliser dragit den korrekta slutsatsen att det med all sannolikhet var Pettersson som höll i revolvern, ett faktum som möjligen har en något dämpande effekt på arbetsglädjen.
Men det vore ovärdigt en rättsstat att bara slänga en av världens största polisutredningar i papperskorgen och ge upp en av 1900-talets viktigaste inrikespolitiska händelser.
Det vore även att svika vår möjlighet till en så allsidig förståelse som möjligt av nutidshistorien.
Palmegruppen bör jobba vidare.
I det arbetet ingår att granska Eva Rausings berättelse.