Därför sluter högern upp bakom Israels ockupation
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-06-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att den israeliska ockupationen av palestinskt land har fått pågå i 40 år ”är ett svidande underbetyg inte bara åt de inblandade parterna, utan åt hela världssamfundet” läser jag i Expressen (7 juni). I Expressen!
För några decennier sedan när Expressen var en av världens mest antiarabiska publikationer hade de dåvarande ledarskribenterna betraktat ovanstående citat som klart antisemitiskt, naivt och kommunistiskt. På den tiden hade det varit en närmast skrattretande fantasi att jag inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha kunnat läsa ett sammanfattande omdöme om konflikten i Mellanöstern som jag i stort sett skulle ha kunnat skriva själv.
Men 40 års ockupation har skapat en så skarp bild av verkligheten att den blir hart när omöjlig att förneka. Den israeliska ockupationen är det största brottet mot freden i Mellanöstern. Bland annat därför att den får fortgå med den demokratiska världens stöd. Allt tal från USA:s sida om att man försöker bygga demokrati i Mellanöstern – en strålande vision i sig – faller platt på att USA inte lyfter ett finger för att avbryta utbyggnaden av den israeliska apartheidstaten. Det gör att den vedervärdiga härvan av islamistisk ideologi vinner mark i hela regionen just på de demokratiska idéernas bekostnad.
Världsopinionen har alltså genomgått en dramatisk förändring. För 40 år sedan var Israel ett av världens mest beundrade länder. I dag visar världsomspännande opinionsundersökningar att Israel rankas efter stater som Nordkorea och Iran när det gäller frågan om vem som utgör störst hot mot freden. Det tycker jag är en rättvis och omdömesgill värdering, även om jag tvivlar på att jag än så länge har med mej Expressens ledarsida även på den punkten.
Men det är en bisak. Åter till huvudfrågan, än en gång med hjälp av Expressen:
”Alla vet hur den fredliga lösningen måste se ut, men ingen vet hur man ska kunna baxa parterna dit. Israel måste lämna tillbaka all ockuperad mark, inklusive östra Jerusalem, med några smärre gränsjusteringar. Palestinierna måste ge upp drömmen om flyktingåtervändande och blåsa av konflikten med Israel på ett trovärdigt sätt.”
Just det. Alla är överens utom regimen George W Bush och det är där det spricker.
Ska man hitta avvikande politiska röster i Sverige får man leta upp enstaka högerpartister. Två dagar före Expressens anslutning till världsopinionens majoritet uttrycker Svenska Dagbladets ledarsida minst sagt avvikande uppfattningar. Man motsätter sig att Sverige ska återuppta förbindelserna med den palestinska regeringen, hyllar Israels krigsmakt, beskriver antisemitismen som ett avgörande hinder mot avslutad ockupation och kallar Israels murbygge för ”skyddsbarriär”. Det är som när den gamla östtyska regimen kallade Berlinmuren för Fredsmuren. Vidare hånar ledarskribenten den ”antiisraeliska vänstern? en hel kör av aktivister som för ut budskapet att det är Israels ockupation som står i vägen för fred” och hoppas på att det ska råda fortsatt status av icke-krig ”med palestinierna som de stora förlorarna.”
Sådana här uppfattningar var i majoritet när ockupationen inleddes för 40 år sedan, men är i dag extrema idéer som bara kan omfattas av en liten minoritet. Och som för övrigt måtte förefalla Svenska Dagbladets reportrar som rent vämjeliga.
Enskilda stollar finns alltid, men jag är rädd att det är värre än så, att ledarskribenten i SvD uttrycker en sorts högerns ståndpunkt. Då uppstår den intressanta frågan varför just högern måste inta en så extremistisk hållning till konflikten i Mellanöstern.
Om högeridéer i allmänhet vet jag en del. Jag är född i sådana kretsar och tillbringade min oskyldiga barndom där. Jag förstår alla tankegångar i stil med att de rika måste betala mindre skatt för att de fattiga ska få jobb och att den fria marknaden måste ges företräde framför statlig verksamhet. Dessutom ska vi vara gudfruktiga och ha ett starkt försvar. Visst, det är högerns program. Men därav följer inte att man ska vara för ockupation. Och högern, åtminstone den moderna anständiga högern, är absolut inte rasistisk eller främlingsfientlig. Sånt betraktar man som smaklöst om inte annat.
Så varför framstår det som någon sorts självklarhet att högern måste sluta upp på den israeliska ockupationens sida?
Jag tror jag har ett svar. Högerns utrikespolitiska svaghet har alltid varit att man håller med den starkaste nationen. Under 1930-talet och fram till slaget vid Stalingrad var man för Tyskland, dock något motvilligt eftersom ”nationalsocialism” uppfattades som vänster. I dag är man på samma sätt för USA.
Detta innebär ett intressant dilemma för Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, som inte uttryckt någon entusiasm för ockupation. Ska man hålla med den gamla vulgohögern och lägga ner Sveriges röst i EU? Eller tvärtom?
Och stackars Expressen som ville avsätta Carl Bildt måste nog snart börja stödja honom. Det ska bli kul att se.