Jag känner inte igen mig i feministernas apokalyptiska retorik

Kära Feminism,

Jag har känt till dig så länge jag kan minnas och läst om dig så länge jag varit intresserad av vad det innebär att vara människa.

Många av dina företrädare är briljanta. Smarta, elokventa, karismatiska och värda både min och alla andras uppmärksamhet.

Men låt oss vara ärliga, vi har aldrig riktigt kommit överens, du och jag. Trots att dina argument – samma möjligheter och rättigheter för de av mitt kön som för medlemmar av det motsatta – egentligen är självklara och dessutom till gagn för mig personligen.

Jag har genom åren försökt vara dig till lags men jag tycker att du sänder dubbla signaler. Det är lätt att tolka signalerna som att du vill fostra fria döttrar som vandrar sina egna vägar och stakar ut sina egna öden. Och ändå har jag många gånger, i ditt namn, blivit kritiserad för allt från hur jag klär mig till mina val av yrken, trots att jag gjort dessa val helt själv och utan hänsyn till strukturer och konventioner. För egentligen är det ju så att du har din egen doktrin. Egna regler för hur man ska bete sig. Du är mer intresserad av rättelse i leden än av frihet och det är väldigt lätt att hamna utanför dina snäva ramar.

Har du, kära Feminism, någonsin frågat dig själv hur det kommer sig att så många inte vill identifiera sig med dig? För jag är ju inte ensam om att vägra ditt epitet. Endast en av fyra svenskar kallar sig feminister.

Jag har ingen aning hur pass mottaglig du är för andra infallsvinklar än dina egna men jag ska försöka förklara, så gott jag kan, varför du misslyckas med att väcka i alla fall mitt engagemang. Hoppas att du orkar lyssna och inte bara överröstar, så som jag upplever att du gör ibland.

Våra problem börjar just i själva samtalet. Eller rättare sagt bristen på samtal eftersom du, som jag kan känna, ofta håller monolog och föreläser. Det är svårt att få en syl i vädret, komma med en invändning. Och du pratar så högt också. Gapar och skriker. Dikterar villkoren för diskussionen som egentligen inte är någon diskussion. Du tjatar och fördömer. Ofta påminner du om en allomslutande narcissistisk mor som kräver motprestationer för kärlek, värme och gemenskap och som spelar ut barnen mot varandra istället för att skapa sammanhållning. Åtminstone har jag aldrig fått din villkorslösa kärlek.

Den verklighet du beskriver, din apokalyptiska retorik med pågående könskrig, förövare runt varje krök och maktkonspirationer känner jag inte alls igen mig i. Min verklighet är helt enkelt inte sådan. Men det är knappt så jag vågar säga det av rädsla att framstå som osolidarisk. Av gammal erfarenhet vet jag att det kan straffa sig att uttrycka uppfattningar som inte ligger i linje med dina.

Så är det ju det här med humor. Det är en ganska viktig egenskap i umgänget och något jag dessvärre tror att du saknar. Det gravallvar du förmedlar är helt enkelt inte attraktivt.

Själv tycker jag att det kul (om än extremt barnsligt) att kalla genusvetare för anuspetare, till exempel. Jag skrattar högt för mig själv varje gång. Men jag antar att du tycker att det är opassande och inte roligt alls. Kanske snörper du på munnen.

Jag är en stor flicka nu. Tillräckligt gammal för att ha lärt mig dra egna slutsatser och inte tro på allt jag hör och läser. Men jag är orolig för de unga. Tänk om de köper din världsbild? Internaliserar dina rädslor och underkastar sig din kontroll? Vad ska det bli av så uppskrämda, arga, misstänksamma människor med så enkla förklaringsmodeller för vad som är gott och vad som är ont? Hur ska de relatera till varandra? Ja, särkilt trevligt lär det i alla fall inte bli. Eller vad tror du?

Med förhoppning om fortsatt dialog,

Dominika Peczynski

Följ ämnen i artikeln