Bröllop och barn – eller skit i alltihop
En dag är man vuxen.
Och den dagen står man i valet och kvalet mellan hallonmousse och passionsfrukt.
Huruvida bröllopstårtan ska vara i fransk eller klassisk engelsk stil vågar jag inte ens tänka på. För att inte tala om gästlistan. Den är som ett Woody Allen-manus, ett ständigt pågående relationsdrama med komiska undertoner, dynamiskt in i minsta detalj: kan A verkligen vara på samma bröllop som B och vad tycker i så fall C om saken? Är inte D nötallergiker? Och när föder E? Behöver Hans Blix bjudas in för eventuell medling?
Fram till den här hösten har den beryktade trettioårskrisen mest framstått som en myt.
Sedan kom de första uppbrotten. Det var under sommaren. Den där inre outtalade turordningen över vilka par som skulle bli först med barn och giftermål kändes plötsligt lika sannolik som en Lotto-rad. Par som verkat oskiljaktiga och helt självklara kunde plötsligt gå skilda vägar för att de ”ville olika saker”.
Över vad som kändes som en natt blev folk vuxna. Det ofrånkomliga trettiostreckets antågande slog inte ned som en bomb, det var mer som en ljudlös stubin i väntan på explosionen.
Det verkade som att par efter par kom till en och samma brytpunkt: antingen satsar vi på det här för resten av våra liv, eller så skiter vi i det och går åt skilda håll.
Rent konkret: nuet räcker inte längre.
Spelreglerna har förändrats, tålamodet är slut. Fram till trettio, eller vittringen av trettio, går det bra att vara ihop med någon för att hen är snygg eller ganska härlig eller bara i allra största allmänhet är möjlig att stå ut med. Någon som följde med hem från krogen klockan kvart i tre och som aldrig riktigt lämnade lägenheten, och som man hade så bra sex med eller tyckte så mycket om att hänga med.
Den här hösten har Facebooks newsfeed varit som ett minfält. Det tycks inte finnas några mellanlägen längre. Antingen möts man av korniga ultraljudsbilder av jordnötsstora avkommor, eller så är det den bistert konstaterande raden ”Blubb Blubbsson har ändrat sin relationsstatus till singel”.
Ett par i bekantskapskretsen lyckas med konststycket att hinna med båda dessa ytterligheter inom loppet av ett halvår: så sent som i våras tycktes relationen vara körd i botten, förstörd, de hade till och med flyttat isär och kontaktat en mäklare. Nu väntar de sitt första barn i december.
En annan kompis har varit på bröllop fyra helger i rad.
Och snart börjar väl folk skilja sig.
Det gör ont...
… när knoppar brister. Och det gör ont när man tänker på Colin Nutley. I helgen hade han tagit sig an självmordsuppdraget att regissera invigningen av en fotbollsarena. I brist på riktiga sågningar skopade pressen upp några magsura näthatar- spyor och ställde Nutley till svars. För sådan är mediedramaturgin nu: Nutley ska sågas.
Nutleys 00-tal
… har visserligen inte varit särskilt lyckat: de tre senaste filmerna har pendlat mellan att vara usla och habila. Men samtidigt ska det inte glömmas att briljansen bevisligen finns där, någonstans. ”Änglagård” var trots allt ett mästerverk, och både ”Black Jack” och ”Sista dansen” har stunder av storhet. Få människor på denna jord önskar jag en storartad återkomst mer än Colin Nutley.