Han riskerar att dö och alla tittar
Någon gång runt åttasnåret i söndags drabbades jag av en mindre existentiell kris.
En österrikisk man som hette Felix Baumgartner satt instängd i en kapsel, trettionio tusen meter över marken. Snart skulle han falla fritt från den yttre stratosfären och som första människa bryta igenom ljudvallen utan farkost.
Jag misstänker att en och samma fråga kretsade i både min och österrikarens hjärna: varför?
Kanske blev han tvungen att tyst påminna sig själv om de sju långa år av förberedelser som föregått denna stund. Att en fabrikör av energiläsk varit så vänlig att sponsra.
Att vi var miljontals som följde Baumgartner via länk medan han långsamt steg mot skyn.
Till slut stod kapseln stilla. Det var tyst.
Vid hoppögonblicket var vi uppemot 110 000 på Aftonbladets livechatt. Runt hela världen satt miljoner och tittade. Youtube slog rekord.
Varför tittade vi?
Jag kom under livesändningen att tänka på en novell av Pär Lagerkvist som jag läste för några år sedan. Den skrevs redan 1924 och heter ”En hjältes död”: En ung man ”i en stad som aldrig tycktes få nog av förlustelser” erbjuds en halv miljon kronor av ett företagskonsortium – om han går med på att balansera på huvudet uppe på kyrkspiran och därefter falla ner och slå ihjäl sig.
Sedan kommer dagen, och människor har köpt biljetter och samlats på torget. Den unge mannen balanserar en kort stund på huvudet och faller därefter ner och dör. Sedan går folk hem.
Och nu, vid åttasnåret en söndag: hade någon av oss alla miljontals tittare brytt oss om det inte vore för det eventuella inslaget av ond bråd död? Chansen att kanske få se de sista sekunderna av en människas liv, innan han sprängs som en vattenmelon mot marken?
För alla som följde dramat visste att han kunde bryta nacken under hoppet, spränga lungorna, spräcka blodkärl i hjärnan, att hans blod skulle kunna börja koka, hans ögon blöda.
”Hoppa då”, skrev någon. ”Bangar han ur”, undrade någon annan. En tredje oroade sig över att österrikaren av misstag kanske skulle landa i Nordkorea.
Några minuter senare jublade alla. Publiken över spänningen. Läskfabrikören över tittarsiffrorna. Österrikaren själv jublade nog mest över att han fortfarande levde.
Och ingen kunde bättre beskriva situationen än Pär Lagerkvist gjorde redan för snart nittio år sedan:
”Ett var likväl alla ense om, hur fantastisk och egendomlig denna idé var och att något sådant som detta inte skulle kunnat förekomma annat än i vår märkliga tid med dess hets och intensitet och dess förmåga att offra allt.”
Hatet mot ”hen”
Det har länge talats om feminismens död, men sällan har det varit tydligare än under fredagens ”Skavlan”. Anne Holt, tidigare ledande feminist och intellektuell i Norge, gick på smash mot den så kallade hen-debatten och raljerade friskt över att svenska feminister minsann vill förneka att det finns olika kön.
Missförstått ord
Pinsamt nog har ju Holt missförstått helt. Precis som alla andra som upprör sig. Bortsett från någon utspejsad hippiefamilj som intervjuats överallt finns det väl ingen enda människa som vill förneka att det finns olika kön? För de allra flesta förespråkarna är ”hen” ett rätt smidigt ord i stället för ”hon eller han” när man inte talar om en specifik person.