Låt ölhaken dö med värdighet
För några år sedan fanns det fortfarande ölsjapp här i Stockholm. Eller, det gjorde det förstås inte, för ölsjappenförsvann samtidigt som mellanölet, men för några år sedan fanns åtminstone resterna av ölsjapp här i Stockholm. De var som smutsringar i badkar: en aning om vad som en gång var.
Så icke längre.
Häromdagen satt jag på bussen och den passerade ett av de där ställena, Café Tjoget. Det var stängt som en långfredag, på den tiden långfredagar var något särskilt. Taxibilarna brukade stå dubbelparkerade utanför, men nu stod det bara en Ford Ka vid trottoarkanten. Inom kort, antar jag, fylls lokalen av plattskärmar och fondväggar och folk i skojiga glasögon.
Jag gnäller inte över det, tiden går, allt kött är hö och jag hoppas faktiskt att det flyttar in någon verksamhet med självaktning nog att kalla sig byrå, snarare än kontor. För det kunde bli mycket värre.
Det kom en bok av en journalist som heter Josefin Olevik nyligen. Den heter ”Campingland: en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik”. ”Campare är trendiga!” ropas det i säljtexten. Nu har journalisten i fråga – som ”aldrig campat förut” – varit på upptäcktsresa genom landets campingplatser för att kunna beskriva stämningar, människor och regler.
Det är säkert en kul bok. Det är också säkert att den kommer att sälja bättre i kvarter där bostadsrätternakostar minst tre millar, än i till exempel Säffle. För det är på innerstadiga soffbord som ”vanliga människor” funkar som exotisk krydda.
Jag minns när jag läste den första grejen av det här slaget. Det är nog femton år sedan och en kulturtidskrift hade skickat ut en storögd äventyrare för att undersöka
det här med ”dansbands-kultur”. Det var vågat. Läsekretsen ömsom skrockade, ömsom drog efter andan när de fick veta hur foxtroten trampades i dessa primitiva stammar.
Jodå, även jag skrockade och hade mig. Jag har till och med gjort ett och annat knäck av liknande slag.
Men när jag passerar Café Tjoget, igenbommat och tomt, kommer jag på mig själv att önska att det snart förvandlats till oigenkännlighet. För det enda jag inte skulle stå ut med är att ett gäng filmvetare och kreativa skrivare får för sig att de ska hylla den exotiska vanligheten, genom att återskapa ett sunkdesignat ölsjapp.