Sverigedemokraternas spritkultur stinker
Det finns, utöver rasismen, en röd tråd mellan alla dessa Sverigedemokratiska haverier:
Supandet.
En inte föraktlig del av de politiska skandalerna i modern tid är på ett eller annat sätt förknippade med alkohol.
Gudrun Schyman skapade rubriker med sin alkoholism, SSU:s ordförande Anna Sjödin tvingades avgå efter att på fyllan förolämpat en krogvakt rasistiskt och moderaten Per Bill hamnade i blåsväder sedan han joggat hem berusad med barnvagn från en vinprovning.
Det vore således ohederligt att hävda att spritindränkt uselt uppförande skulle vara en specifik Sverigedemokratisk disciplin.
Men partiet är så överrepresenterat i detta sammanhang att det finns skäl att fråga sig hur det står till med dess alkoholkultur.
Långt ifrån ensam
Lars Isovaraa, den nu avgångne riksdagsledamoten som drack sig till ett stadium då han inte begrep att han glömt sin väska på krogen och i stället anklagade ett par hyggliga invandrare som försökte hjälpa honom för att ha stulit den, är nämligen långt ifrån ensam om att ha ställt till det för sig.
I mars 2009 avslöjade P1:s Kaliber att partitoppen med Jimme Åkesson i spetsen sjungit rasistiska snapsvisor och en synnerligen stötande sång om mordet på Olof Palme.
Följande år hamnade SD-politikern William Hahne i ett krogbråk under Nordiska rådets möte på Island. En bartender hävdade att Hahne kastat ölglas och kallat honom "jävla blatte".
Och fylleriet som utbröt då partiet kom in i riksdagen och dess riksdagsledamöter utöver höga löner även fick tillgång till skattefinansierade övernattningslägenheter i Stockholms innerstad ska vi bara inte tala om.
Vilda fester
Vilda fester, hög musik sena vardagskvällar, berusade män som sprang i trapphuset och utspillda ölflaskor.
– Jag accepterar inte det här längre, sa grannen och socialdemokraten Helene Petersson till Aftonbladet i april förra året.
Den berömda järnrörskvällen är ytterligare ett exempel, även om Erik Almqvist står anmärkningsvärt stadigt på benen för att ha varit så berusad att han i efterhand strängt taget inte kom ihåg någonting.
Den sammantagna bilden är att Sverigedemokraternas ledning hyser en enastående tolerans för fylleri, möjligen beroende på att den själv med betydande förtjusning deltar i festandet.
Vid en presskonferens i dag berättade Jimmie Åkesson att Isovaara samma morgon avslöjat att han hade "personliga problem" som partiet nu ska hjälpa honom med.
Lättare att dölja rasism nykter
Hur dessa problem tidigare har undgått partiledningen är en smula gåtfullt.
Åkesson har, som bekant, infört nolltolerans gentemot rasism. Han borde kanske ha börjat med att införa nolltolerans mot supandet.
Det är, om inte annat, lättare att dölja sin rasism i nyktert tillstånd.