Vargfrågan handlar inte om vargar – utan om politik

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-06

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

50 procent av alla vargar som dör i Sverige är tjuvskjutna, skriver Jan Guillou. Det är ett våldsbrott – som kan ut- rota vargen i längden.

Trots att brottet har ett minimistraff på sex månaders fängelse har det ett brett folkligt stöd i de regioner det förekommer. Saken gäller alltså tjuvjakt på varg.

Brottsförebyggande rådet har nyligen gett ut en forskningsrapport (2007:22) där man granskar den egenartade kriminaliteten. Flera av undersökningens resultat är hårresande. Trettio procent av landets jägare tror att vargen utgör ett allvarligt hot mot landets invånare, medan bara arton procent är rädda för björnen (det borde förstås vara tvärtom). Femtio procent tror att landets vargar är hemligen utplacerade av konspiratoriska myndigheter (ungefär som att tro att polisen mördade Olof Palme). Jakttidningarna översvämmas av folkliga vittnesmål om hur man förlorat sin ”livskvalitet” (det ständigt återkommande ordet), inte längre kan jaga, plocka svamp eller låta barnen gå obevakade till skolskjutsen.

Och faktum är att femtio procent av de vargar som dör i Sverige är tjuvskjutna. Men eftersom tjuvskyttarna skyddas av sin sympatiserande omgivning åker bara någon promille av dem fast. Det gör vargskyttet till Sveriges sämst uppklarade våldsbrott.

Jag har en del bestämda uppfattningar om jakt och jägare. Exempelvis att vidskeplighet, total biologisk okunnighet och överhettat konspirationstänkande inte har någon som helst naturlig anknytning till jakt. Det svenska varghatet låter sig inte förklaras med någon jaktlogik.

Det handlar om politik. Det började för mer än tio år sedan med att den mindre av de två jägarorganisationerna i landet anklagade den större för att vara för mjuk i vargfrågan. Därmed utbröt politisk tävlan om vem som var tuffast, ungefär som när folkpartister och socialdemokrater tävlat om vem som är tuffast mot terrorismen på senare år eller när Gun Hellsvik (m) och Laila Freivalds (s) tävlade om vem som kunde vara tuffast mot livstidsdömda.

Inför förra valet gjorde Svensk Jakt tabeller över de politiska partiernas hållning i främst vargfrågan och uppmanade sina 300 000 medlemmar i förbundet att rösta borgerligt. Politisk hysteri utbröt.

Centerledaren började skämta om hur farligt det skulle bli att bo på vissa platser i Sverige om sossarna vann, exempelvis i Dalarnas eller Gävleborgs län, kristdemokraterna blev plötsligt landsbygdsvänner och varghatare, moderaterna föreslog att beslut i jaktfrågor skulle tas på ”lokal nivå” och att vargar som anföll jakthundar borde få skjutas och till och med socialdemokraterna måste till slut hänga på.

Och följaktligen har en statlig utredare, Åke Pettersson, centerpartist, kommit fram till att beslut i vargjaktsfrågor skall tas från den centrala myndigheten Naturvårdsverket och fattas på ”lokal nivå”. I en sådan lokal nivå, Rättvik, Orsa och Älvdalen, var 37 procent av politikerna registrerade jägare i förra valet. Och en stor majoritet av deras väljare anser att vargen bör utrotas. Och så blir det förstås, om förslaget går igenom riksdagen.

Problemet är att vargfrågan inte handlar om vargar. Jag vägrar fortfarande bestämt att tro att den svenska landsbygdsbefolkningen är så enfaldig att man på allvar tror att vargar äter skolbarn, eller att jägarna skulle tro att vargen utrotar älgen (de vet att det är skogsbolagen). Återigen, motsättningen är problematisk, landsbygden mot ”Stockholm”, vi fria okuvliga bönder och bidragstagare mot ”byråkraterna”, vårt överlägsna lantliga liv mot storstadsbornas bilköer.

Tag bara denna typiska jakttidningsingress: ”Deras liv har förändrats drastiskt. Deras jakthundar är döda och deras jaktmöjligheter slagna i spillror. Förgäves försöker de få gehör för sina synpunkter från myndigheterna, nyligen avslog Naturvårdsverket kommunens ansökan om skyddsjakt (på varg).”

Tydligare kan det inte sägas. Vargarna har ätit upp allt vilt och till och med jakthundarna (men har nu bara skolbarn kvar på matsedeln, jo, det stod i artikeln!). ”Myndigheterna” är obevekliga.

Om vargen på relativt kort sikt utrotas i Sverige, det troligaste resultatet av den här kampanjen, så är det trots allt en begränsad olycka. Det finns ett större politiskt problem.

För om politikerna så lätt böjde sig för en, låt vara mångårig, idiotkampanj med inslag av allt från ren vidskeplighet, Rödluvan och vargen-sagor och konspirationstänkande så stämmer det till eftertanke. En liten del av medievärlden, den vanligtvis marginaliserade jaktpressen, hetsade upp 300 000 väljare. Den här gången gällde det bara vargar när politikerna vek sig. Gör tankeexperimentet att det handlat om invandrare. Som i Danmark.

Följ ämnen i artikeln