Lena Mellin: Inga trick lämnas oprövade
Bakterieangreppet var massivt. Utan förvarning slog valfrossan till på bred front.
Någon annan förklaring till Tobleroneattackerna – och reaktionerna på dem – finns inte.
Det är 144 dagar kvar till valet. De rödgröna leder i opinionsmätningarna och har gjort sedan hösten 2006.
Då beskriver den 62-årige
biträdande finansministern Mats Odell (KD) de rödgrönas hittills obetalda 12-miljardersatsning på kommuner och landsting så här:
– Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.
Helvetet bryter loss. De rödgrönas Thomas Östros slår fast att den tidigare bottennivån, kosackvalet 1928 då hotet från Sovjetunionen spelade en framträdande roll, nu var tangerat.
Den hyperaktive Thomas Bodström (S) bloggar snabbt om att vad det handlar om är att piska upp en hatstämning mot Mona Sahlin.
Ett par timmar senare står arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) i riksdagen. Han debatterar arbetsförhållanden på Arbetsförmedlingen. Och säger så här:
– Vi kan inte bedriva Tobleronepolitik, bara låna och sätta allting på krita för att sedan låta någon annan betala. Det kan vi inte göra.
Det kan vara ett märkligt sammanträffande. Det kan vara två medelålders män som under
fikagagget hittat ett ord som de båda tycker är jättebra. Men det kan också en del av en djävulusiskt uttänkt plan.
Oavsett vilket ligger det hormonsvall höga politiker befinner sig i inför ett val på samma nivå som toppspelarnas i Barcelona före en avgörande ligamatch.
De kan liksom inte styra sig. Smått kan, som i går, bli hur stort som helst. Proportioner är ett ord som, åtminstone tillfälligt, utgår ur ordboken.
Men var det inte ofint av Odell och Littorin att dra upp den 15 år gamla Tobleroneaffären (då
Sahlin tog ut tusentals kronor för privat bruk åtminstone 16 gånger på sitt tjänstekort)?
Jo. Men politik på toppnivå är rå. De blyga violerna stupar
innan de kommit dit.
Svensk politik brukar av någon anledning berömma sig av att inte ägna sig åt ”dirty campaigning”. Det är inget som fina svenska ideologer
ägnar sig åt.
Det är kvalificerad desinformation. Man behöver bara påminna om förra valrörelsen, intrånget i s-datorer av unga folkpartister och solospelaren på partihögkvarteret (S) som skrev fejkade brev för att svärta ner alliansen.
Det enda som gäller är att inte bli upptäckt.
Gränsande till riktigt fula tricks är ”negative campaigning” eller smutskastning. Odells och Littorins uttalanden skulle kunna kallas för det.
I korthet går det ut på att nosa upp motståndarens svaga sidor och sedan exploatera dem.
Både Odell och Littorin vet att förtroendet för Mona Sahlin sviktar. Att genom inte alltför
fina vinkar påminna om hennes historia kan dra ner det ytterligare. Inga blir gladare än grabbarna i alliansen.
Tyvärr, mina vänner. Detta är bara början. Alla svenska val är jämna. Det är strid inpå mållinjen och inga trick lämnas oprövade, inte ens de fula.