Missionärerna är inga trista fjantar
Att ”missionera” har ingen bra klang på svenska. Det händer väl att någon använder ordet uppskattande och vänligt, men det snubblar redan på avstampsplankan.
Den som missionerar är på svenska en tjatig tråkmåns, ovillig att lyssna på någon annan. En fundamentalist som tror sig vara bättre och godare än andra. Missionärsställningen heter det fjantiga man ägnar sig åt om man inte lärt sig alla de gymnastiska övningar och oväntade kroppsöppningar som varje kvällstidning tipsar om. Till det kommer hela detta ironins bälte, som vi färdats genom de senaste 20 åren av vår Aniarafärd. En missionär måste ändå tro på något. Och det är ju löjligt, eller hur?
Jag vet inte, jag.
Ibland tänker jag på de riktiga missionärerna. De som för tvåhundra år och lite växelmynt sedan satte sig på fartyg som bara hade segel. Som åt skorpor med mask och kräktes i lovart när stormen satte in. Som svettades i ull och vadmal i takt med att ekvatorn kröp närmare. Som, om de klarade sig så långt, sattes iland på någon okänd strandremsa i Afrika. Som vinkade av skeppet i full vetskap om att ingen skulle fråga dem om hur de mådde, förrän om ett par år. Eller kanske aldrig. Som kanske som mest hade rest till Gnesta innan de seglade på världshaven, men nu stod där i solgasset på en främmande kontinent, bland främmande sjukdomar, främmande rovdjur och främmande människor.
Allt därför att de ville sprida Guds ord.
Man kan kalla dessa missionärer mycket, men fjantiga tråkmånsar kan man inte kalla dem.
När man tänker på de riktiga missionärerna begriper man snart att de inte alls var ovilliga att lyssna på eller förstå andra. Om man ska omvända hedningar kan man inte låta bli att prata med folk, bara därför att de har ben i näsan eller penisfodral. Hela poängen för en missionär är att bli förstådd av verkligt främmande människor och att vinna deras förtroende. Annars åstadkoms ingenting.
De flesta som har varit i kontakt med missionerande kyrkor kan konstatera att den där traditionen lever än i dag. Det skiljer kyrkorna från de ateister som då och då missionerar för gudlöshet, senast via affischer. På något märkligt sätt uppfyller ateisterna alla fördomar om missionärer som tondöva och självtillräckliga tråkmånsar.
Eller så är det inte märkligt alls.