Vi är fördummande stoppklossar

Beskedet om trillingnöten är det senaste i raden av nostalgismällar.

Vi dör som vi föds.

I hopp om trygghet. Däremellan söker vi ­sammanhang.

Tankarna går till Benjamin ­Button, mannen som åldrades baklänges. Varje dag kommer vi ett steg närmare våra späda år och varje gång förskönas historien.

Som när trillingnöten petades ur Aladdinasken och alla fick spader. Jag sköts tillbaka till min barndoms julaftnar, till syskonkärleken. Att hälla upp två glas must med deci­litermått, ”du delar, jag väljer”. Att köra sten, sax påse om den saftigaste clementinen. MMA-slagsmål om den sista trillingnöten.

Vad ska hända med kommande generationer? Inte kommer våra barn att armbåga varandra i njurarna för den sista biten ­hallonlakrits. Jag kan nästan känna en sorg över det.

Nostalgin är den kortaste vägen mellan hjärnan och hjärtat. Så ­hade det hetat på ranelidska.
Och när vi ändå pratar jul tänker jag på Lotta Bromé. 2003 tog hon över som julvärd i SVT efter tre decennier av Arne Weise. Bromé var briljant, men diarréstormen blåste ändå.

Jag minns en genusdebatt. Var det så att Lotta Bromé sågades av tittarna eftersom hon var kvinna? Med allt kvinnohat som finns i världen vore det en rimlig förklaring, men jag tror inte det. ­Lotta Bromé hängdes helt enkelt för att hon inte var Arne Weise. Av samma anledning kommer hallonlakritsen att mögla.

I ljuset av det här tror inte ens jag, kulturmarxismens förste censurriddare, att reaktionerna mot redigeringen av Pippi Långstrump främst handlade om ­rasism. De handlade om nostalgi, om ångesten över att våra barndomsminnen tynar bort.

Att drömma oss bakåt räcker ­inte. Vi går på skallgång efter den tid som flytt. Vi gör allt som står i vår makt för att verkligheten inte ska springa ifrån oss.

Själv kan jag inte släppa min ­förtvivlan över att flera av mina vänner är för unga för att minnas VM -94. I somras sköljde det över mig, att dagens ungdom bryr sig mer om Neymar än Klas Ingesson.
Därför är det ingen slump att allting går i cykler. Inom medieforskningen kallas det för politisk ekonomi, där publiken – alltså vi – är handelsvaran. För att bolagen ska minimera risken för förlust förlitar de sig på tidigare succéer.

Nästan ingen storfilm har ett ­originalmanus. Antingen är det en be­arbetning av till ­exempel Spindelmannen ­eller Godzilla. Eller så baseras ­filmen på en verklig händelse ­eller en bok, likt Pippi Långstrump eller Benjamin Button.

Av samma anledning kör TV4 hellre ännu en säsong av ”Fångarna på fortet” i stället för att satsa på något nytt.
Företagen gör alltså profit på vår nostalgi. Och i vår törst efter barndoms­minnen förvandlas vi till dårar som sårar nytänkare.

Vi är stopp­klossar som ­fördummar ­marknaden.

Nötter som slåss om den sista ­nöten.

Millennium

Nästa år släpps den fjärde boken i Stieg Larssons Millenniumserie – av David Lagercrantz. Kulturbråket om detta kommer inte att vara nådigt. Men med dagens medielogik är det nog bara att vänja sig.

Bamse

Å andra sidan dog inte Bamse i samma ögonblick som Rune Andréasson gick ur tiden 1999. Däremot kanske Andréasson inte hade gått med på att sälja ut Bamse till Migrationsverket, vilket gjordes 2011 i en serie som förhärligade Sveriges asylpolitik.

Följ ämnen i artikeln