Jo, det är sant: Amerika finns fortfarande
WASHINGTON. Det var onsdag morgon, lokal tid, och jag vaknade upp efter jordbävningen.
Solen strilade in genom gardinerna. Jag tittade ut genom fönstret.
Jag häpnade. Amerika fanns kvar.
Eller var det som en humorist, jag tror det var Åke Cato, som under en USA-resa spärrade upp ögonen och sa: ”Finns Amerika i verkligheten?”
Ja, det finns. Det jag tittar ut på är samma vibrerande Amerika, där människor med svikt i stegen och glitter i ögonen är på väg till jobbet eller gudstjänstlokalen. Uppfinningsrikedomen och generositeten finns kvar. Optimismen och frimodigheten.
Framför allt, som veteranen bland Washingtonkorrespondenter, tv-mannen Lennart Lundh, noterade: amerikaner har resilience, motståndskraft. De har klarat av större kriser än presidentvalets förstummande utgång.
Vi ska nypa oss i armen och komma ihåg att - även med valutgången och den suspekte charlatanen Donald Trump i Vita huset, som har en karriär som ett praktarsle bakom sig - går Amerika vidare. Ja, Trump vann tack vare sitt mantra av rasism och kvinnoförakt, populism och backlash.
Men än mera tack vare en karlaktighet som fick honom att vinna den amerikanska arbetarklassen (den som av den intellektuella vänstern beskrivs som ”bittra vita män”).
Framför allt: Livet är så mycket mera än politik.
Dagarna före valdagen bilade jag en vecka runt i ”den amerikanska verkligheten”, stater från vilka traditionell tillverkningsindustri försvunnit till Kina och Mexiko och inga nya sysselsättningar kommit i dess ställe.
Jag träffade en arbetslös man på gränsen till utslagen, den 43-årige Wes Clarke. Jag frågade honom om han trodde det skulle bli uppror om Trump inte vinner? ”Nä”, svarade han, ”Vi är inte såna. För oss gäller family and friends, football and faith.” Familj och vänner, amerikansk fotboll och gudstro. ”Vi röstar. Och sen är det fotboll igen.”
Det är det amerikanska kynnet – trotsigt men gladlynt – och invandringen, rasblandningen och mångkulturen mera än de amerikanska institutionerna som bär landet vidare mot nya goda år.
Men framför allt är den amerikanska överlägsenheten på samhällets fem viktigaste sektorer monumental.
1. Överlägsenheten på it och all annan hightech är slående. Alla steg som tas är amerikanska. Silicon Valley har ingen motsvarighet någonstans i världen.
2. Dominansen i underhållning - musik, film, spel, etcetera - är ointaglig. Hollywood har visserligen motsvarigheter i andra länder (Bollywood, Lollywood, Trollywood) men bara som lokala företeelser, inte globala.
3. Våra nya långa liv har sitt upphov i Amerika, som dominerar såväl inom läkekonst som farmakologi.
4. Utbildningen är en garant för framtiden. Olle Wästberg noterade nyss i sitt nyhetsbrev att av världens 50 främsta universitet är 30 amerikanska.
5. Militärt är Amerika i en klass för sig själv. Landet lägger ner 4 900 miljarder kronor på sitt försvar. Det har en aktiv militär personal om 1 477 000 (okej, Kina har 2,3 miljoner). Stridsflygplan är i antal 15 293 och fartygen 473.
På intet sätt är dessa fem punkter Trumps förtjänst. Men de är garanter för ett Amerika som även med honom som president förblir Number One i världen.
Arlanda express …
… närmar sig en skammens stambana. De har slopat pensionärsrabatten. En tur och retur-biljett på tåget kostar 540 kronor. I Berlin kostar motsvarande resa 64 kronor. Det behövs en Ryanair på spåret.
En god stad…
… ska inte bara ha ett rådhus, en lokaltidning, polisstation, apotek, postkontor, biograf och begravningsplats. Den ska också ha sitt stadshotell med festvåning, där Rotary sammanträder och bröllop firas. Stockholms stadshotell heter Grand och Grand gjorde alldeles rätt, när de lät Sverigedemokraterna ha sin prisutdelning där. Hur fan skulle det se ut om begravningsplatsen nobbade döda alkoholister och skörlevnadskvinnor och hotellet hade en smakdomstol som vägrade frimurare och Frälsningsarmén tillträde. Ingen diskriminering.
Jag läser just nu…
… en inspirerande skildring av den ryska revolutionens första månader, ”Lenin on the train” av den brittiska historikern Catherine Merridale. Bolsjeviken Lenin är i landsflykt i Zürich, förhandlar med tyskarna om att få resa genom detta fiendeland (och få pengar ur kejsarens kassa) för att vrida upproret i rätt riktning och få ryssarna att dra sig ur kriget. Lenin passerar Sverige och Merridale har fascinerande detaljer. Slutkapitlet belyser Lenins och Stalins paranoia, hämndbegär och blodtörst.