Lättare att dömas för våldtäkt än olaga hot
Bevisning som är tillräcklig i våldtäktsmål tycks inte hålla i fall som rör olaga hot, visar en ny undersökning.
Resultatet är intressant. Men viktigare är en fråga: Vad beror det på?
Att det sedan länge pågår en debatt om rättsväsendets förmåga att klara upp våldtäkter och straffa förövare torde inte ha undgått någon.
De höga beviskraven är en av orsakerna till att så många inte döms, påpekar vissa. Bevisningen måste vara lika hög som i andra mål, kontrar andra och viftar med ett utslag i Högsta domstolen som i stränga ordalag har formulerat stöd för den åsikten.
Båda dessa hållningar utgår från premissen att ribban för fällande dom ligger väldigt högt. Men stämmer verkligen denna premiss? Det är inte helt säkert.
Juridikprofessor Christian Dahlman och tingsnotarie Andreas Korths-Aspegren har tittat närmare på frågan. Resultatet presenterades nyligen i Svensk Juristidning, en publikation i vilken lagkloka skriver evighetslånga texter som endast de mest svårartade nördarna bryr sig om.
Artikelförfattarna valde ut tio geografiskt utspridda tingsrätter slumpvis och gick igenom samtliga domar om våldtäkt och olaga hot under åren 2015 och 2016.
Syftet var att jämföra bevisvärderingen i dessa brottskategorier, som båda kännetecknas av att det ofta saknas såväl vittnen till händelsen som teknisk bevisning.
Då det kan finnas alla möjlig slags indicier i ett mål är det ofta svårt att göra rimliga jämförelser. Därför rensade duon bort en hel del fall.
Kvar blev endast de ärenden där den åtalade nekade och där bevisningen bestod av målsägandens berättelse och stödbevisning om hens agerande i anslutning till händelsen. Exempelvis vittnesmål om att han eller hon var ledsen eller upprörd efteråt.
Med denna metod kokades cirka 2 000 domar ner till 20 mål om våldtäkt och 50 fall av olaga hot. Ärenden där omständigheterna varit så likartade att det med intellektuell hederlighet i behåll har gått att jämföra utfallet.
90 procent av dessa våldtäktsfall ledde till fällande dom. Man skulle kunna tro att det innebär att stödbevisning om hur målsägande agerar spelar en viktig roll i alla typer av mål där ord står mot ord. Bevisribban ska ju ligga lika högt vare sig det handlar om ett sexualbrott eller annat brott.
Men så tycks inte vara fallet. I bara 18 procent av de undersökta olaga hot-domarna fälldes den åtalade.
Skillnaden är anmärkningsvärd. Visst, varje fall är unikt. Att ett vittnesmål är tillräckligt tungt i ett mål innebär inte att det måste fälla avgörandet i ett annat. Men variationer borde jämna ut sig när en jämförelse görs mellan så här pass många domar.
Vad beror då skillnaderna på? Artikelförfattarna skisserar några tänkbara förklaringar. Ingen av dem är smickrande för den dömande makten.
En tänkbar förklaring är lägre beviskrav i våldtäktsmålen. Medvetet eller omedvetet.
Dahlman och Korths-Aspegren hittar i domskälen inget stöd för att så skulle vara fallet. Och tacka för det. Det ska ju inte vara så.
Men det kan vara så att domstolar inte alltid redovisar de egentliga skälen till en fällande våldtäktsdom. Det är i så fall oacceptabelt. Den fällde ska kunna förstå varför han eller hon blir dömd. Och ett viktigt syfte med domskäl är att de ger underlag för rättspolitisk debatt.
Det kan även vara så att målsägandens berättelse och stödbevisningen värderas högre i våldtäktsmål.
Om så är fallet: varför? Det är, anser juristerna, inte mer osannolikt att en person diktar ihop en våldtäkt än ett olaga hot. Inte heller låter det mer orimligt att någon i ett förtroligt samtal med en vän ljuger om ett sexuellt övergrepp än hittar på ett olaga hot.
En annan tänkbar förklaring är att domare, utan att vara medvetna om det, tar intryck av den inte sällan hätska debatt som stundom bryter ut i samband med friande domar i våldtäktsmål. Domare är människor och människor är påverkbara.
Ytterligare orsaker till diskrepansen går att tänka sig. Orsaker som var för sig eller tillsammans förklarar skillnaderna.
Artikelförfattarna påpekar att de inte har en rättspolitisk agenda. De hävdar inte att domstolarna fäller för ofta i våldtäktsmål eller är för slappa när det kommer till olaga hot.
De hoppas att deras undersökning ska ge upphov till en diskussion och på sikt möjligen en mer genomtänkt rättskippning.
Jag håller med dem. Deras studie är värd uppmärksamhet.