Nyliberalerna tiger fast de borde jubla
Snart är vi av med värnplikten och det är bara en tidsfråga innan filmcensuren för gott packar ned sina visserligen rostigt oanvända saxar och sedan är vi i stort sett framme i det nyliberala lyckoriket.
Inte riktigt förstås. Vi måste göra oss av med skatterna, legalisera knarket och prostitutionen, öppna gränserna för fri invandring, återinföra duellrätten och lite annat smått och gott, men filmcensuren och värnplikten var ändå två av satans mest svavelosande jävligheter på den tiden jag och alla mina bekanta var nyliberaler.
För tydlighetens skull: vi talar inte om nyliberaler i den där svävande meningen som numera limmas på alla som kan tänka sig att ta ett blygsamt inträde till det kommunala äventyrsbadet. Vi talar om riktig nyliberalism: ideologisk, stenhård och påläst. Sådan nyliberalism som leder till allvarliga helkvällsdiskussioner om det riktiga i att tillåta gladiatorspel, så länge de inte går av stapeln på en av fritidsnämnden subventionerad arena.
Alltså, två av satans värsta påhitt biter i pimpstenen och jag undrar varför jag inte hör något jubel. Vad har det blivit av alla nyliberala rebeller? Lite glada borde de väl ändå vara?
Nähä, inte det.
Det här är ett av problemen med revolutionärer, oavsett om de är vänster eller höger: de gläder sig aldrig riktigt åt egna framgångar. Egna framgångar hotar att göra rebellen till etablissemang. Då är det slut på den frifräsigt frejdiga revolten. Då blir det administration. Det enda jag egentligen sett revolutionärer, vänster som höger, riktigt glada åt, är andras misslyckanden. Skadeglädjen är revolutionärens enda sanna och rena lycka.
Om ni vill ha den slutsatsen tonsatt, sätt på Rolling Stones ”Sympathy for the devil”.
Jag jublar i och för sig inte heller åt de där avskaffandena. Numera skulle jag helst se att värnplikten blev kvar. Riktig värnplikt alltså, som man inte kunde ta sig ur med mindre än att övertygande fejka sängväteri och klumpfot. Och för varje mediedag som går får jag allt lättare att tänka mig ett rätt övertygande resonemang för att utvidga, snarare än att skrota, censuren.
Som alla begriper är det ståndpunkter som aldrig kommer att få någon framgång. Till allt sällsyntare skadeglädje för riktiga nyliberaler, får man hoppas.