Kriget mot gängen är hela samhällets krig
Det är ingen chock att den första krönika jag skriver som ny publisher för Aftonbladet handlar om gängkriminaliteten.
Det är snarare ett symtom på var vi har hamnat.
För det är länge sen gängkriminaliteten bara handlade om gängen. Kanske är det så att det var just där och då vi alla; politiker, nyhetsmedier och medborgare, gick bort oss. Då, när vi trodde att det handlade om dom. Det där livsfarliga synsättet när vi skjuter saker ifrån oss. Vi gick så långt att vi sköt mord ifrån oss. Det var inte vi, det var dom.
Nu påverkar det oss alla. Hela vårt samhälle. Gränser har passerats. Barn har mördats, anhöriga lever gömda, bomber smäller i såväl miljonprogrammen som i villasamhällen och i Skärholmen sköts 39-årige Mikael till döds framför ögonen på sin 12-åriga son. När han försökte säga ifrån. Det kommer tyvärr inte sluta där. Bara dagen efter sköts en 16-årig pojke till döds i Norrköping.
Gängkriminaliteten har rotat sig i Sverige, vår kartläggning av nätverken i Stockholm visar att de till och med blir allt fler. Jag vågar inte ens tänka på vad som kan komma att ske härnäst. Men på kvällspasset vid nyhetsdesken, min första dag på jobbet, hör jag att journalisterna pratar om det. Hör att de är förberedda på det värsta.
Det är Aftonbladets reportrar Amanda Hällsten och Gustaf Tronarp som gjort det gedigna jobbet med kartläggningen av Stockholms gängstruktur. Vi gör den för att ge en bild av hur utbredd gängkriminaliteten är. Men också för att synliggöra att det här kommer att fortsätta. För sedan vår senaste genomlysning av huvudstadens gäng, 2022, har 16 nya gängkriminella nätverk tillkommit på polisens radar. Det här går inte åt rätt håll. Tvärtom.
Och politikerna sliter sitt hår för att ta hårdare tag, införa nya lagar och högljutt förklara att det är deras parti som gör mest. Men det är inte lika högljutt kring de förebyggande insatserna. Varken från oss i media eller hos politikerna. De löser inget här och nu. Det är lösningar på sikt. Men det är viktigt att vi inte låter det långsiktiga arbetet, som forskning visar ger effekt, ta stryk av de snabba hårda tagen. Och det förebyggande arbetet får absolut inte gå förlorat för snabba politiska poäng. Det här är inte Sverigedemokraternas krig mot gängen, som partiet lät förklara efter mordet på 39-årige Mikael i Skärholmen. Det här är vårt, hela samhällets strid. Jag vägrar överlåta det till ett parti. Här krävs gemensamma tag.
Det som verkligen får mig att skriva den här krönikan är egentligen en diskussion som vi hade internt på redaktionen före publiceringen. Vi diskuterar flera saker. En sak sticker ut. Den är egentligen helt absurd, men frågan är: Hur säkrar vi att det här inte låter som något ”coolt”? Om vi skriver: Här är de farligaste nätverken – då kanske de lockar ännu fler? För en teori är att det är just det som många av de som rekryteras lockas av.
Ett mord är ett mord. Det finns väl inget fegare än vapen, det kan väl inte finnas något så skamligt som att spränga en bomb och låta oskyldiga drabbas, att ta fram en pistol mot en vanlig medborgare som bara försöker säga ifrån och låta den gå av. Pang, ett skott i pannan. Ett mord på en pappa. Framför ögonen på sonen. På väg mot simhallen. Det kan väl ingen gangsterrap-låt i världen få att låta coolt?
Att locka unga killar (för det är allt som oftast killar – även om en hel del undantag finns) eller än värre tvinga in dem i kriminaliteten är att förstöra liv. Medvetet för egen vinnings skull. Det finns inget fränt i det. Det är en skam – inget annat. Och det måste basuneras ut. I skolorna, bland de unga.
Helst hela vägen fram till gängen. För det som krävs är att någon av gängledarna säger stopp. Det säger forskare på området. Någon av ledarna måste våga säga nej. Nej, vi dödar inte barn. Nej, vi dödar inte anhöriga. Det är vansinnigt och det är fegt.
Sen kan ingen förvänta sig att det är gängledarna som tänker ta ansvar och förklara det som borde vara självklart: Att det är de som jobbar med att försöka förhindra detta våld, dessa mord, som är de coola. Inte tvärtom. 39-årige Mikael sa ifrån. Det är respekt, det är mod.
Och det är en stor sorg att dom han tilltalade inte klarade av att ta det, utan istället tog fram en pistol, sköt ett skott och sen sprang och gömde sig. Det är feghet i sin värsta form.