Mitt i natten skriker han: Vill du ha mig?
Klockan är två på natten och jag vaknar av en röst utanför mitt fönster.
En mans desperata röst.
”Vill du ha mig eller inte”, ropar han.
Hoppar upp och sticker ut näsan i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Och där nere på gatan nattvandrar en ung man, med en glänsande tuppkam och en mobil tryckt mot örat. Han snubblar till och så hörs än en gång: ”Vill du ha mig eller inte?”
Sedan ett kaxigare: ”Jag ger dig bara en chans till. Du får hela mig.”
En paus och så ett skri: ”Nej, häng kvar?…”
Vet inte vad som händer med mig, där jag står bakom rullgardinen. I vanliga fall hade jag väl tänkt: ”Ditt dumma nöt. Kunde du inte ha tänkt hela mig litet tidigare? Och inte nu, klockan två på natten. Klart att tjejen blir förbannad. Vad tror du?”
Men jag blir inte arg. Istället står jag som slagen av en minnesblixt och det är männen i mitt liv som blixtrar förbi.
Och de väcktes helt säkert till liv av Tuppkammens avgrundsvrål där nere på gatan.
Och här i blixtskenet inser jag plötsligt hur mycket Bitterfitta jag har varit.
Så mycket strider.
Så mycket argumentation och oförsonlighet. Så mycket gafflande om ”lika villkor” och ”samma rätt”. Så mycket tugg om ”frigörelse”, att till varje pris frigöra sig från de ”patriarkala strukturerna”.
Och männen i mitt liv har väl bara gjort vad de måste. De har stått där med stirrande ögon och lyssnat. Det må ha varit hur bottenfryst som helst, men rättviseargumentet har alltid slagit som en atlantångare rakt in i deras hjärtan.
De har fattat.
De har fattat att de måste maka på sig.
Jag ångrar ingenting. Nej, inget sånt tjafs. Och i backspegeln så har ändå ingenting kunnat göras annorlunda.
Ingenting har någonsin kunnat göras ”rätt”.
Men dold där bakom rullgardinen och med Tuppkammens ”du-får-hela-mig” rullande mellan husväggarna, så grips jag ändå av ett sorts … vad ska jag säga … vemod.
Jag blir sorgsen av att veta, hur lätt kärleken kan smulas sönder av drömmar, ideologier och ett oresonligt ego.
Tuppkammens ylande hörs inte längre, men jag hör honom ändå ropa: ”Snälla, vänta. Häng kvar. Du får hela mig.”