Det svarta guldet – en besk historia
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En caffelatte, tack.
Och där jag alldeles oskyldig sitter och suger i mig det milda kaffet, så får jag plötsligt en känsla av att jag är en Marie-Antoinette.
En grumlig kopia av den franska drottningen.
Hon som satt där på toppen av näringskedjan. Och som inte fattade att det fanns andra människor där ute – folk som pinades, svalt och led.
En latte till, tack.
I morgon går dokumentärfilmen ”Black Gold” upp på biograferna i London. En film gjord av de engelska bröderna Marc och Nick Francis och som redan har fått jättevågen på alla filmfestivaler.
Filmen handlar om kaffe och den globala kaffehandeln.
Och allt började med att bröderna ställde sig frågan: ”Hur kan det vara svält i Etiopien, när kaffeindustrin blomstrar som aldrig förr?”
Och svaret blev: utsugning.
”Varje kopp kaffe du dricker bygger på exploatering”, säger Nick Francis till den engelska tidningen Observer.
Här är några siffror:
Fyra multinationella företag, Kraft General Foods, Nestlé, Proctor & Gamble och Sara Lee, dominerar världens handel med kaffe – en industri värderad till mer än 800 miljarder kronor. Och medan du och jag betalar 20–35 kronor för våra latte och cappuccino, så får de som plockar kaffebönorna nästan ingenting.
Kanske bara fyra, fem kronor per dag.
Starbucks tjänar miljarder på att servera oss kaffe. Men de som bär upp hela det välmående imperiet får slåss för att överleva.
Och vem är då skurken, vem är den girige utsugaren? Svårt att säga, säger bröderna Francis. Kaffeindustrin är en komplicerad härva av aktörer. Där är exportörer, importörer och rosterier. Det ska betalas försäkringar, skatter, transporter, förpackningar och lagring. Där ska marknadsföras och säljas. Där är handelsorganisationer och regleringar.
Där är aktieägarna.
Alla ska ha sitt. Sin bit av kakan.
Och kravet på lönsamhet i alla led pressar fattiga länder att konkurrera med varandra. Lägsta pris vinner och lönerna sänks.
Så vad är lösningen? Jag frågar min vän Ekonomen, där vi spatserar fram i den lummiga sommargrönskan på skärgårdsön. ”Det är inte bara kaffeodlarna, alla odlare får dåligt betalt”, svarar han. ”En lösning kan vara att länderna i till exempel Afrika skapar sina egna varumärken. Sitt eget Afro-buck.”
Kan jag få en Afro-latte, tack?