En tvåa på Hisingen – vilken smArt plan
Först en tom scen.
Med tjugo minuter kvar stod bandmedlemmarna redo i Scandinaviums kulisser, ljudkillarna hade skruvat sina rattar, belysningspersonalen hade riktat sina lampor. Men ingen Art Garfunkel.
Och när världsstjärnan nästa dag inte heller dök upp till konserten i Malmö såg sig arrangörerna slutligen tvungna att gå ut i pressen och erkänna: Art Garfunkel är försvunnen.
Senast hade han skymtats på Göteborgs gator. Därefter ingenting. Uppslukad.
Det var söndag. Det regnade.
Ett rykte florerade i Göteborg om att den gamle sångaren, fortfarande mest känd som femtio procent av duon Simon & Garfunkel, i själva verket slukats av det svarta hål som i folkmun kallas ”Bokmässans Bermudatriangel”: det mytomspunna området mellan Svenska Mässan, baren på Park och bokförlaget Galagos årliga fest.
Andra spekulerade i om försvinnandet var medvetet. Jag tillhörde denna skara.
Under de timmar som sedan passerade, fram till att någon påstod sig ha sett Garfunkel på ett flygplan över Atlanten, hann jag rentav bli ganska övertygad om både motiv och händelseförlopp. Jag såg framför mig hur Art Garfunkel hade tröttnat på att vara Art Garfunkel. Naturligtvis hade det inte blivit bättre av den stämbandsförlamning han ådrog sig för två år sedan under en privat konsert i Nicaragua.
Att förlora sin röst, det måste vara den nedersta kretsen i en sångares helvete.
Själv beskrev han det i intervjuer som att förlora en nära vän.
Och jag föreställde mig att han till sist tröttnade på frågorna och förväntningarna – när börjar du sjunga bra igen?
Under de där mystiska timmarna, när folk fortfarande letade på bak- gatorna i Majorna, föreställde jag mig att han låtit blicken glida över en världskarta och av en slump stannat vid Göteborg. Bestämt sig.
Möjligen hade han planerat sin flykt noggrant, kommit fram till att den stillsamma yra som råder i Göteborg under Bokmässan var perfekt som täckmantel, han skulle passera obemärkt; själv hade han ju inte skrivit så mycket som en kokbok. Kanske hade han redan köpt en tvårummare på Hisingen.
Och om han sedan bara gömde det yviga håret i en baseballkeps och undvek att promenera bredvid mycket korta personer (för att slippa visuella paralleller till Simon & Garfunkel) skulle han troligtvis kunna passera för vilken revisor som helst.
Tids nog skulle folk sluta leta.
Och om någon mot all förmodan skulle känna igen honom och fråga om det verkligen var han, exempelvis över en bardisk på Järntorget, då skulle han säga samma sak som Elvis Presley uppges ha sagt i många år nu: No, my name is Glenn.
Verkligheten vs dikten 1
Maktfullkomliga kommunalråd har på senare år varit tacksamma karaktärer i diverse komediserier. Men inget komiskt geni i världen hade kunnat hitta på den härva som nyligen uppmärksammats i skånska Hörby. En kompis till kommunalrådet har fått 600 000 kronor för att måla en sex meter hög målning – som bland annat föreställer kommunalrådet.
Verkligheten vs dikten 2
Själva upphandlingen och den eventuella svågerpolitiken har nu ifrågasatts starkt i Hörby. Själv tycker jag nog att det är än mer anmärkningsvärt att kommunalrådet Lars Ahlkvist (m) låtit sig avmålas som en romersk legionär. Och att han på målningen placerats bredvid ingen mindre än Jesus.