Det krävs en riksbuse för att inse havets magi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När jag på sjuttiotalet började segla egen båt, var Stockholms skärgård en bit av naturen. Den var fylld av äventyr och spänning. Jag navigerade mig genom Gillögas skär till yttersta utposten, Svenska Högarna.
Det var en annan planet. Det är så segling ska vara – romantisk och våghalsig som i Sigfrid Siwertz ”Mälarpirater”.
Men nu?!
Sir Robin Knox-Johnston, världens bästa ensamseglare, avslutade nyss sin andra single-handed round-the-world på 159 dagar. Han var missnöjd trots att han 68 år gammal halverade tiden från sin berömda ensamsegling 1969.
”Oceanerna är slut”, sa han. ”Jag såg inte en enda val denna gång. Seglandet är livsfarligt. Haven är fyllda av containerskepp, förda av skeppare som inget ser. De tappar containers. Dessa jättelådor flyter under ytan och sänker din båt om du kolliderar.”
Just. Havet ger och havet tar.
Än värre finner jag dock gps:en vara.
Det började på nittiotalet. Vi hade en veckas gubbsegling i charterbåt utanför Marmara i Turkiet. Mobiltelefonen hade slagit genom. Isolering och ovisshet är grundämnen i seglingens magi. Magin var bruten, när mobilers ringsignaler stup i kvarten hördes. Det var brådskande rapporter om ungar som lämnats in i tid på dagis.
I båten pratade vi inte som förr om intriger på jobbet och gamla tjejhistorier. Det diskuterades bara mobiltäckning och operatörers effektivitet.
Med gps – detta finner jag nu under en segling med en åtta meters båt från S:t Malo i Bretagne genom Engelska kanalen, över Nordsjön och förbi de Friesiska öarna, till Östersjön – har teknologi slutgiltigt tagit över från väder, vind och vågor. Jag seglar med två söner som båda närmar sig femtioårsåldern. Naturligtvis har vi kul med Paddy (som är en irländsk whisky) och trebello (som är ett kortspel). Men med gps:en inte bara vet vi exakt var vi är. Vi vet på minuten, hur långt vi har till våra delmål. Ingen huvudräkning, inga gissningar. Det är charmigt som ett Sterlingflyg till Malaga.
”Gps:en säger att vi är framme i Cuxhaven klockan 19.32 – i morron”, säger en son.
”Pappa, fall av fem grader så får vi upp speeden”, säger den andre.
”Fantastiskt”, säger de i kör, ”med den nya kursen i den här vinden är vi nu framme redan klockan 16.27. I morron.”
Pröva vad som i tekniknördarnas värld blir kvar av den svenska maritimt orienterade visskatten. Hur får du in gps i Everts Taubes: ”Ja man möts ju ibland i monsuner och passad / när man seglar mest på värmen som vi gjort.”
Fortfarande är dock i segling mycket som det alltid har varit. Du har alltid vinden emot. Det regnar men du blir solbränd. I hamn finns alltid något stag som står och slår. Sovsäcken är din bästa vän, men vätan gör att sovsäcken säckar ihop.
Som i krig gäller vid segling Murphys lag: ”Allt som kan gå åt helvete, går åt helvete – och det gör det när helvetet är som värst.” Ingen blir överraskad, när efter en gourmetmåltid (vita bönor med sidfläsk) stekpannan som en Exocetmissil flyger genom ruffen. Pannan landar på mage. Stekflottet rinner ut över golvet. Den kvickare av sönerna gör en löpsedelsformulering: VARNING FÖR BLIXTHALKA.
Tack vare det välsignade EU och Schengen är dock en del detaljer enklare än förr. Det är mindre flaggfjant. Jag behöver inte i hamn efter hamn söka upp myndigheter för inklarering med besättningslistor. Och det finns containerskepp på vilka kaptenen kan se ut från kommandobryggan, därför att, som en nymodighet, bryggan lagts i fören. Sikt framåt kom bilindustrin på för 100 år sedan.
I denna värld och tid gläds jag över att en del människor fortfarande finner navigare necesse est. När mobiltelefonen, under en kryss mot Helgoland, ringer får jag till exempel av en kompis höra:
”Vet du vem som också seglar just nu?”
”Nej.”
”Clark Olofsson.”
”Riksbusen!? Sitter inte han inne?”
”Släppt. Fri. Han seglar ensam över Atlanten från Guadelope.”
Clark har förstått seglingens magi. Han går från en isolering till en annan.