Problemen inom kåren är större än en bloggande konstapel
"Det är inte oväsentligt att Sveriges mest kände polis visade sig vara rasist".
Så skrev jag på twitter i går kväll, syftande på att Martin Melin på sin blogg förespråkat en flyktingpolitik som får Jimmie Åkesson att framstå som ett under av tolerans.
Några poliser skyndade snabbt till Robinsonvinnarens och deckardrottninggemålens försvar.
En av dem bortsåg från Melins krav på utvisning av snattare till tortyr och lyckades med konststycket att "mellan raderna" läsa att denne egentligen vill "satsa på dem som vill ha vår hjälp".
En annan var bekymrad över den "PK-hets" jag bedrev (PK är förkortning för politisk korrekthet, en åkomma som alla som står ut med svartskallar, feminister och bögar enligt hatsajterna lider av).
Är då Melin rasist? Det vet jag inte. Min tweet var tillspetsad, möjligen obetänksam eller rent av korkad.
Men en polis som ett par gånger i en text kräver att två stölder av tablettaskar ska utgöra tillräcklig grund för utdragning av naglar och elchocker mot genitalier hyser denna åsikt, hur mycket det groteska resonemanget än ångras i efterhand.
Yttrandet är inte obetänksamt. Melin är möjligen inte den störste tänkaren i mänsklighetens historia, men det tycks ligga viss tankemöda bakom texten, han har formulerat sig och haft tid till besinning.
Inlägget innehöll för övrigt andra konstigheter än den numera pudlade utvisningsivern. Till exempel kravet på att invandrare inte ska få slå sina barn (som om det enligt svensk lagstiftning i dag är tillåtet).
Det är begripligt att den bloggande konstapeln inte uppskattar att han de senaste dagarna har hyllats i kretsar vars främsta kännetecken inte är medmänsklighet, men för oss andra är det ett större problem att åsikterna inte är unika.
Kommissarien som i Aktuellt för några månader sedan jämförde trakasserier av somaliska flyktingar i Forserum med busstreck, poliserna som under Rosengårdskravallerna för några år sedan gjorde rasistiska utfall mot stadsdelens ungdomar, Länspolismästaren som vände sig till Göteborgs universitet och bad om hjälp att utreda främlingsfientligheten inom kåren.
Eller Anders Westerlund, civil analytiker vid polisen som i en debattartikel på Newsmill har slagit larm om en rasistisk, homofobisk och kvinnoförnedrande jargong i fikarummet i polishuset.
De få studier som finns har inte helt överraskande kommit fram till att det existerar fördomar och främlingsfientlighet inom myndigheten, men att poliser inte på något vis är värre än någon annan population.
Så är det givetvis. Poliser i allmänhet är hyggligt folk.
Men polisforskare Stefan Holgersson anser att det finns tydliga undantag - och att myndigheten inte tar tag i problemet.
Det är allvarligt. Polisen har monopol på våld och kommer hela tiden i kontakt med samhällets mest utsatta, där invandrare är överrepresenterade. De har rätt att förvänta sig ett anständigt bemötande. Brott som poliser begår behandlas juridiskt, men det finns inga lagar mot oacceptabla attityder.
Personalomsättningen inom kåren är ganska låg. Många ser polisyrket som ett livstidsyrke.
De djupt obehagliga värderingar som vissa poliser har kan sprida sig i den kåranda som därmed uppstår.
Polisen i Stockholm stoltserar på sin hemsida med att de med bidrag från en europeisk fond har genomfört ett rollspel för att motverka främlingsfientlighet och rasism inom polisväsendet.
Låt oss hoppas att projektet inte var så flummigt som det låter, då problemen inom myndigheten är större än att en premiärspringande polis borde gå om polishögskolans juridikkurs i stället för att blogga.