Det franska tigandet är bara fånigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Balzac har sagt: ”Det är lättare att vara älskare än äkta man av samma skäl som det är svårare att vara lustig hela tiden än att säga en enstaka kvickhet.”

Älskare och älskarinnor?! Bra ämne för en fransk romanförfattare på 1800-talet – och bra för en kolumn en midsommardag.

Det finns en journalistsanning som säger att det enda folk är intresserade av är vem som ligger med vem och hur mycket folk tjänar.

Hyckla inte och säg: ”Vem bryr sig?” Jag skriver detta med fötterna i fransk mylla. Här bryr sig folk. Men samtidigt – folk får nästan ingenting veta, när vi har orgier i liaisons dangereuses.

Dessa farliga förbindelser har klara (och kanske olyckliga) konsekvenser för statsledning och för det politiska klimatet.

Tigandet är fånigt. Det baserar sig på en av dessa klyschor, som verkar smakfulla och godhjärtade.

En klyscha lyder: Privatlivet ska hållas utanför politiken.

Jaså?! Varför? Och hur då?

Det som händer här är att fransmännen inte vet om deras land har en Première Dame de France. Inget i grundlagen föreskriver att presidenten ska vara gift och därmed tillhandahålla en Rikets första dam. Men på samma sätt som svenskar är nyfikna på kungen och Silvia, på Fredrik och Filippa och, förr, på Göran och Anitra, vill fransmän veta om deras president Sarkozy har sin fru med sig i presidentpalatset eller om hon är på rymmen.

Presidentens privata situation påverkar naturligtvis hans humör, slitstyrka och omdöme.

Den passionerade Cécilia, som varit fotomodell, försvann för något år sedan till New York med en eventsorganisatör. Bara tvekande fanns hon vid sin mans sida under hans valkampanj. Hon röstade inte på honom. Rebelliskt har hon yttrat att rollen som Rikets första dam inte uppfyller hennes ambitioner.

Sarkozy fann under tiden tröst hos en kvinnlig reporter på Le Figaro. Det sägs att de två har ett barn tillsammans.

Detta får anses både omtumlande (för de inblandade) och intressant (för oss). Filmmannen Sacha Guitry hävdade en gång: ”Det finns kvinnor vilkas

otrohet är det enda de fortfarande har gemensamt med sina män.”

Hos socialisterna är läget lika kaotiskt. Deras presidentkandidat Ségolène Royal har slängt sin sambo, som är far till hennes fyra barn, ut ur hemmet för att han har en affär med en reporter på Paris Match. Mannen, Francois Hollande, är partiets ordförande. Make och maka krigade om vem av dem som skulle bli partiets presidentkandidat. Nu strider de om ordförandeposten i partiet.

Erkänn, det är mera än en politisk maktkamp.

Parisjournalister berättar detaljer. Men de trycker dem aldrig. De säger, som vore det en merit: ”Både av tradition och av lagparagrafer är privatlivet skyddat. Kärleksaffärerna genomförs under une discretion totale.”

Det är lätt. Paris har inte ens tabloidpress på riktigt. Intresserade får gå till kiosken och köpa London Times om de vill veta hur det går till i Paris. Frankrikes grävande veckotidning Le Canard Enchainé slår sig moraliskt för bröstet med orden: ”Nyheterna slutar utanför sovrumsdörren.”

Tron på överhet är stor i Frankrike.

Fransmännen borde naturligtvis ha rätt att få veta hur deras toppolitikers dubbelmoral yttrar sig – samma rätt som amerikaner när de varsegjordes de bisarra Clinton-Lewinsky-scenerna i Ovala rummet, samma som svenskar när Messing drar iväg till Kosta.

Politik och privatliv flätas in i varandra.

Men är fransmän lika nyfikna som vi andra? Nja. I en opinionsmätning säger 85 procent, att ”Sarkozys privatliv ska få förbli privat”. Å andra sidan kastar sig fransmännen över böcker som avslöjar politikers sexuella eskapader. Att läsa det i böcker är nämligen kultiverat.

Två färska böcker skildrar inbördeskriget i familjen Royal-Hollande.

I verkliga livet blir fransmän smickrade av en BBC-komedi i vilken hjälten (spelad av Rowan Atkinson) säger: ”Jag är lycklig som den fransman som just uppfunnit brallorna som knäpper upp och drar ner sig själva.”

Staffan Heimersson