Blir färöingarna lyckliga av olja?
En boom följd av en bingo. Hur lyckligt lottat kan ett litet land bli? Det började med veganfnatten. Fisk blev maten för dagen i Europas medelklass. Lagen om tillgång och efterfrågan trädde i kraft. Fiskpriserna sköt i höjden. Fiskebranschens spinndoktorer fick ut uppgiften att haven var utfiskade. Priserna sköt ytterligare i höjden.
Men på Färöarna hör jag nu: "Vi gör de största fångsterna någonsin. Vi säljer till rekordpriser."
Fiskeindustrins konjunkturuppgång förstärktes när några av Europas kreatur drabbades av galna kosjukan och strax därefter miljoner kossor brändes i skräck för mul- och klövsjuka.
På Färöarna - det femte och minst kända av de skandinaviska länderna - står fiskerinäringen för 97 procent av landets export. Industrin växer. Arbetslöshet noll. I huvudstaden Torshavn är bilarna nya. Ungdomen, som utvandrat till det koloniala moderlandet Danmark, återvänder till fädernejorden.
På ytan är Färöarna som Norrland. Truliga människor som i mulet sommarväder klär sig i fleece och som inte har mycket att säga. Men skrapa på ytan och Färöarna är mindre Norrland och mera Kuwait.
Ty samtidigt med fiskeboomen kom beskedet: "Vi har hittat olja!"
Det är inte märkligt. Olja finns i mängder av länder, i marken och under havsbottnen. Det letas. Det hittas. De kända oljegångarna är därför i dag större än under oljekrisen 1974. Geografiskt ligger Färöarna i krysset mellan Norge och Skottland, där ju i Nordsjön oljeplattformarna står tätt. Färöarna har stora oljerättigheter i samma hav. Multinationella bolag har provborrat. Olja finns. Den danska modermakten har förhandlat bort sin rätt till oljeinkomsterna. Ograverat ska de gå till Färöarna mot att Köpenhamn börjar dra in sitt glesbygdsstöd om 2 000 kronor per färöing och år.
Men finns oljan i tillräcklig mängd? Kan den pumpas med lönsamhet? Om en månad ger oljekonsortiet och den lokala regeringen svar.
Ni tror mig säkert när jag säger att Torshavn dessa veckor är en sällsynt spännande plats. Den reklamerar sig som "Världens minsta huvudstad" och därifrån styrs 18 höga, dimmiga, blåsiga öar, där Golfströmmen når Norra ishavet. Öarnas 46 000 invånare talar sitt eget fornnordiska språk. De har egen flagga och egen riksdag, lagtinget.
Men utrikespolitiken är fråntagen dem. Den förs från Köpenhamn. Danmark är med i EG. Det är inte Färöarna. Ändå är det Köpenhamn som sluter Färöarnas internationella fördrag. För en idog, aktivt kristen fiskarebefolkning känns beroendet förödmjukande.
Parallellt med fiskeboom och oljefynd frodas därför en självständighetsrörelse. Den går tvärs över höger-vänster-skalan. Självständigheten beslutas i en folkomröstning inom fyra år. Jag pratar mig runt och finner att opinionsläget för och emot är 50-50.
Säkrare syns chansen vara att Färöarna i september rangeras in under rubriken Oljeländer. Nio av tio tror så. Jag seglar in i Kaksvik, som ligger på de isolerade öarna i nordost. Där lovas redan att "nästa gång du kommer hit finns en biltunnel till huvudön. Den kostar bara 310 miljoner kronor att bygga." För att binda samman ett fiskeläge med 7 000 invånare med en huvudstad med 16 000.
Hur lycklig är plötslig oljerikedom? Självklart är god ekonomi bättre än usel. Men olja?! Det blir lätt så depraverat.
I Saudiarabien konserverar just oljerikedomarna kungafamiljens diktatur.
I Brunei, som är ett sultanat på Borneo, har oljerikedomen skapat ett land av bara trafikrondeller, i vilka en sysslolös befolkning oavbrutet kör runt i subventionerade Toyota Corolla.
I Irak, som var på väg att bli världens rikaste land, gjorde oljan härskaren storhetsvansinnig. Han ville lägga under sig hela arabvärlden.
I Mexiko underblåstes en enpartiregims korrupta vanor av häftiga statliga oljeinkomster.
I Libyen gjorde oljemiljonerna härskaren tokig. Han finansierade kuppförsök världen runt.
Jag tror inte ens att norrmännen är riktigt lyckliga med sin olja. Den gör dem lata. De industrialiserar inte sitt land. Norrmännen går med på att vid mackarna betala 11 kronor litern för sin egen bensin.