Kristersson ägnar sig åt självskadebeteende
Jag brukar inte sörja att Sverige saknar ett fascistiskt förflutet, men ibland vore det praktiskt om vi hade lite övning i att identifiera autokrater.
Med vi menar jag mest Ulf Kristersson, som har en av sina mer intensiva veckor på jobbet. Det är förstås inte normalt att det är Moderaterna som svettas mest när Sverigedemokraterna tas på bar gärning med en trollfabrik, men nu är det som det är: Regeringspartierna har självvalt satt sig som gisslan hos en av Europas mest extrema inomparlamentariska högerrörelser.
Kompromissen – för det är en realpolitisk kompromiss i dess mest cyniska form – regleras i Tidöavtalet där det bland annat stipuleras att man ska tala om varandra respektfullt. Att en sådan paragraf ens behövs säger något om vad Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna väntade sig av samarbetet med SD. Men förmodligen var de inte beredda på en fullt så här guppig resa.
Jag är ganska blaserad inför statsministerämbetet. Hen som innehar det har i någon mån alltid kompromissat bort sina ideal för att nå dit. Det jag kräver av en regeringschef är åtminstone en illusion av ledarskap, ett visst mått av politisk list och en gnutta arrogans. En Göran Persson eller Carl Bildt. Någon som inte låter sig trampas på internationellt.
Det är en låg ribba, jag vet, men den är uppenbarligen för hög för nuvarande innehavare av ämbetet.
Den liberala ledarskribenten Barbro Hedvall sa nyligen om Ulf Kristersson: ”Han saknar auktoritet i sitt kroppsspråk. Han utstrålar mellanchef snarare än en naturlig ledare.”
I historieböckerna kommer det bara stå att Sverige 2024 blev medlemmar i Nato, men ingen nu levande kan glömma den långa förnedringsresan dit. Att man måste hålla upp ett diplomatiskt sken i geopolitiska frågor internationellt är väl en sak. Men Ulf Kristerssons genanta dans kring Recep Erdogan gränsade ibland till svenskt självskadebeteende. Problemet var att Kristersson inte förstod vem han hade att göra med. Att diktatorer och despoter spelar efter helt egna regler, som ändras efter deras egna behov.
Jimmie Åkesson skiljer sig inte nämnvärt från Erdogan i det avseendet. Dessutom har han vad Ulf Kristersson saknar: En bergfast ideologisk övertygelse som inte förändrats över tid. Då är man inte orolig över lite dålig stämning.
När Sverigedemokraternas ledare öppnade moteld efter Kalla faktas avslöjande i tisdags korsades en ny gräns i svensk politik. Åkessons krishantering tidigare har mest gått ut på att hävda att han inte vet något om något, att sparka ett par förtroendevalda som påkommits med öppen nazism och sedan gå vidare med en gäspning.
Efter granskningens andra avsnitt valde Åkesson, i sitt mest pressade läge på den här sidan riksdagsvalet, att visa tänderna. Harangen på Youtube – hans ”tal till nationen”, fniss – är uppe på Donald Trumpsk nivå av faktaförnekande, medieförakt och offermentalitet. Ett noggrant och svidande journalistiskt avslöjande blir på SD-lingo ”en gigantisk inhemsk påverkansoperation” och ”hemmasnickrade svartmålningskampanjer” av ”det vänsterliberala etablissemanget”.
Jimmie Åkessons vana att minimisera partiets långa rad av skandaler har därmed bytt skepnad. Numer är himlen grön och gräset blått om Jimmie säger att det är så. Det här handlar förstås inte om någon personlighetsförändring. Det är Åkesson som känner att tidsandan är mogen för att blottlägga hela rörelsens förakt för demokratiska spelregler, för fakta, ja, för sanningen som begrepp.
Ulf Kristerssons krav på ”en förklaring” av SD-ledaren är ett normalt, om något mesigt, förfarande. Det obegripliga är att han fortfarande inte insett att inget med Sverigedemokraternas modus operandi är normalt.