Dags att dela med sig av skuggsidan
En musikal om psykisk sjukdom, piller och psykiatri.
Det finns något uppfriskande i att det blivit en succé.
”Next to normal”, som hade premiär på Stockholms stadsteater i förra veckan, är alltså en vuxentragedi om en död son, en bipolär mamma med bortträngda minnen, en make som navigerar runt besvikelser och en dotter som klarar allt tills hon börjar självmedicinera.
Lisa Nilsson spelar mamman Diana och har med rätta hyllats för sin enastående röst och självklara scennärvaro.
Det är en mycket sorglig föreställning. Pappersnäsduken räcker inte, i stället torkar jag ansiktet och näsan med min sjal. På vägen ut knölar jag ner min solkiga sjal i väskan, ordnar ansiktet och kommer av någon anledning att tänka på Carl Hamilton. Inte Jan Guillous pumpade hjälte utan den mer spenslige ekonomen som 2004 gav ut boken ”Det infantila samhället”. Utifrån ett antal rättsfall, men inte minst genom livsstil- och kulturanalys, tyckte han sig se att vuxna och barn bytt plats.
Vuxna hade tonårskläder, tolvåringar stringtrosor. Vuxna kapitulerar inför ansvar och unga tvingas bli stora för snabbt.
Han borde skriva en uppföljare, tänker jag när jag ser en man i medelåldern rulla sin skateboard genom regnet. Jag undrar hur Carl Hamilton ser på den infantila uppvisningskultur som dominerar i dag. De blixtsnabba positioneringarna, bilderna på nypuffade kuddar och de tvångsmässiga incheckningarna på Arlanda terminal 5. Vad är det om inte vuxenvarianter av barnets teckning. En prinsessa i ett fint slott, en prins på äventyr. Säg att den är bra? Mycket delas och rätt lite blir sagt.
Det är inte vettigt att dela sorg och motgångar med alla, och ingen står ut med den som bara gnäller. Men en motreaktion på detta omsorgsfulla livsstilsbygge lär komma. Det är knappast en slump att flera av de män som levt högt på sina lyckade karriärer inom media nu gör podcast er där de försjunker i självutlämnande djupsamtal.
”Next to normal” lyfter fram det andra som vi också kan dela. Sorgen över barnet som aldrig föddes eller ångesten som gör att du tar tre Atarax innan jobbet ens börjat. När Lisa Nilsson sjunger att hon saknar bergen där smärta känns, är det som att hon ger oss en signatur. Något nytt kan börja nu.