Rövbomben, den får bubblan att spricka
Några sista ord om Johan Wilands nakna stjärt.
När nu debattvågorna bedarrat, när åsiktsmaskiner och barnombudsmän och statsministrar fått säga sitt, när alla som velat rasa har fått rasa, är det kanske dags att närma oss det verkligt intressanta i historien om rövbombandet.
Nämligen ögonblicket när bubblan spricker.
Det svenska landslaget i fotboll består av tjugotre män, tillsammans utgör de en grupp med hierarkier och regler som definierar vad som är normalt.
Att andremålvakten vid en förlorad bollek tvingas gå ned på alla fyra och visa rumpan som måltavla för lagkamraternas vristskott, det är till och med så normalt att man inte ens överväger att det sker vid en öppen träning, inför tevekameror och fans.
Sedan händer det. En filmsnutt publiceras av händelsen.
Och här sker det intressanta: gruppen avslöjas.
Efteråt får spelarna frågor om händelsen. Och vad som för en sekund sedan, enligt den gemensamma moralen, framstått som helt rimligt är plötsligt främmande. Spelarna tvingas att betrakta sig själva utifrån: vad ser de?
Och sedan ilskan i spelarnas kommentarer, raseriet hos den som avslöjats och sedan skäms.
Märkvärdigt var också att se hur många av de manliga journalister som tätt bevakar landslaget slöt upp till försvar för rövbombandet.
För vad skulle de annars göra? De var ju lika avslöjade.
Hur många gånger hade de redan sett Wilands rumpa?
Homosocial gemenskap med sexuella undertoner har en tendens att uppröra känslor. I Susan Faludis reportagebok ”Ställd” skildras det hat som en ung kvinna får utstå när hon söker till en amerikansk militärskola.
Till en början anges fysiska skäl: hon kommer inte klara träningen, hon kommer inte vilja raka av sig håret. Men Faludi upptäcker med tiden en annan sanning: pojkarna vill inte att gruppen ska betraktas utifrån.
För på militärskolan är det vanligt bland pojkarna att kramas, duscha tillsammans, klä varandra.
Med en kvinnas utifrånblick skulle allt förändras: vad som nyss varit normalt skulle framstå som omanligt, eller i värsta fall bögigt.
Själv anser jag inte att rövbombandet av andremålvakten Wiland var mobbning eller ens särskilt skandalöst, men det var en unik och på sitt sätt epokgörande inblick i en homosocial gemenskap.
Jag vill rent av föreslå att ordet ”rövbombning”, detta underbara uttryck, inkluderas i nästa upplaga av svenska akademiens ordlista.
Men då som ett samlande uttryck för en manlig gruppering som avslöjas med aktiviteter som de i sitt slutna sammanhang trodde var fullt normala.
Eller om man så vill: med byxorna nere.
’Gris’ lekte vi
… även i mitt pojklag. Med tillhörande bestraffningar, men utan rövbombningar. Och jag minns hur jag någon gång i de tidiga tonåren reagerade med glädje på upptäckten att även landslagsspelare lekte ”gris” i halvlekspauser. Möjligen var det ett uttryck för att fotbollen som lek är ålderslös. Eller bara för att merparten av våra professionella fotbollsspelare förblir mentala tolvåringar.
Skrika mobbing
… så fort en situation påminner det minsta om utsatthet har däremot samma effekt som att skrika ”rasist” så fort någon sätter tänderna i en lakritsglass. Somliga ord devalveras ju så lätt. Och bör användas med försiktighet.