Kyrka och religion – en skräck för föräldrarna
”Jag måste fråga om målningarna i taket, jag trodde att skolan är icke-konfessionell?” Pappan lyckas knappt hålla rösten stadig. Vi sitter i en av Stockholms vackraste aulor och över oss böljar bibliska motiv.
Byggnaden från förra sekelskiftet var från början folkskoleseminarium, drygt hundra år senare är den grundskola och i kväll är det föräldramöte. Rektorn svarar trevande att visst är skolan icke-konfessionell och lägger till att både elever och personal känner sig stolta över den vackra aulan.
Händelsen kommer tillbaka när jag läser om de ängsliga kompromisser som pågår runt om i landet för att enas om vad en skolavslutning ska vara och var den ska hållas. Mönsterås, Ängelholm och Norsjö är några av de platser där man efter lokal debatt beslutat att flytta avslutningarna till skolan eller ha kvar dem i kyrkan med villkoret att ingen bön eller välsignelse hålls och att ingen psalm sjungs.
Helt i enlighet med skolverkets uttolkning av skollagen. Det går dock bra att sjunga psalmen ”Den blomstertid nu kommer” eftersom den är ett uttryck för tradition, snarare än religion.
Eftersom rektorn har ansvaret för att det inte ska förekomma religiösa inslag har flera präster avböjt skolavslutningar. Hur ska de kunna vara religiöst neutrala när de är präster i svenska kyrkan? Rimlig invändning och begripligt beslut.
Kyrkrummet kan givetvis inte reduceras till en mysig plats med knarrande kyrkbänkar och en doft av stearin. Det är ett rum av kristna traditioner och kulturhistoria, omöjligt att koppla loss från varandra. Och det är inte rimligt att en kommunal tjänsteman ska ha inflytande över vad en präst kan säga i kyrkorummet.
Svenska föräldrars nit för att låta barnen slippa påtryckningar är särskilt framträdande när det kommer till religion. Konflikthantering, konsumtion och politiska värderingar är annat som ofta förs över från föräldrar till barn men som aldrig diskuteras med samma hetta. Vad tänkte till exempel föräldrarna i Malmö på som på första maj lät sina barn slå på borgarpinatan som föreställde Annie Lööf? Och borde vi måla över dekorationerna i aulan?
Jag skulle ha pratat mer med den där pappan i stället för att himla med ögonen och avfärda honom som hårt spänd religionsneurotiker.