Det är bra att Israel får delta i Eurovision
I måndags upptäcktes en massgrav med 300 kroppar i södra Gaza. Hittills har 13 000 palestinska barn dött. 20 000 är föräldralösa. Det är exempellösa siffror.
Trots detta får Israel vara med i Eurovision.
Israel har i decennier annekterat, ockuperat och trakasserat. Och ändå har de fått vara med, år efter år. De säger själva att Eurovision är ett lackmuspapper på hur omvärlden betraktar dem.
Jag förstår dem som tycker att det räcker nu. Ni är inte välkomna hit.
Men hur många länder har rena händer? Det är danska bomber som faller över Gaza. Sverige var ett av få länder som ströp biståndet till UNRWA, vi bidrog därmed till Netanyahus projekt att svälta ihjäl det palestinska folket. Israel vore ingenting
utan USA, som har utgjort en egen röstningskategori i Eurovision.
I år får alla som ser programmet rösta.
Rent moraliskt står jag på bojkottarnas sida, men strategiskt är Israels medverkan en gyllene chans. Under en kväll har hela världen möjlighet att bua ut dem och se till att de kommer sist.
Israels medverkan tvingar också alla palestinavänner att påminnas om Hamas djävulska terrorattentat 7/10. Att se sin motståndares sorg och smärta, är att öva sig i att vara människa.
Idéerna om att det ena och den andra ska bojkottas och uteslutas är inte nya, men heller inte jättegamla.
Tommie Smith och John Carlos representerade USA i OS i Mexiko 1968. USA fick vara med trots sina raslagar – USA får alltid vara med – och de sprang sina lopp.
Hade det varit i dag hade Smith och Carlos kanske stannat hemma, men de var där.
När stjärnbaneret hissades genomförde de den mäktigaste manifestation man nånsin sett. Med knutna nävar i svart läder och fötter utan skor, inspirerade de en hel värld.
Det gör de fortfarande. Ingen medaljör i nån enda gren i nåt enda OS överglänser minnet av denna silent gesture i Mexico City.
Drömmer inte de flesta människor om att få göra nåt liknande? I Malmö finns alla möjligheter.
Tänk att under den stora tonarthöjningen plötsligt ta av sig en kjol och blotta en annan under, i grönt, rött, vitt och svart. Eller att sitta i green room och lyfta en skylt med kontonumret till Läkare utan gränser, som kämpar i ett område där
sjukvårdsystemet är helt utplånat. Man blir garanterat diskvalificerad, som Smith and Carlos, men man blir odödlig.
Problemet med den strategin är att ansvaret läggs på de medverkande. Risken är stor att alla i Malmö lallar på som om Gaza inte existerar, vilket ju Gaza knappt heller längre gör, men jag vågar tro på nåt annat: en protest som går till historien.
Störst av allt vore om Eden Golan visar sig ha pantertakter och ändrar i refrängen, så den blir till ett stöd för palestiniernas rätt till ett eget land igår, idag, imorgon.