Om idéerna tryter – bygg ett slott, Daniel
På onsdag fyller kronprinsessan Victoria 33 år. Jag vill inte hetsa prins Daniel, men det har funnits kungligheter på Drottningholm som haft presentidéer…
Den 24 juli 1753 fyllde drottning Lovisa Ulrika 33 år. Hon väcktes av en kanonsalut på 120 skott och sen följde festligheter ända till eftermiddagen då hennes man, kung Adolf Fredrik, föreslog en promenad i vagn i parken. Sällskapet körde iväg åt ett håll i den stora parken dit drottningen sällan promenerade. Kungen stannade vid en nylagd väg och därifrån ledde han sin hustru upp för vägen fram till något Lovisa Ulrika kanske hade drömt om, men aldrig kunde ana att hon skulle få se.
Där stod ett litet slott i kinesisk stil. Där stod trupper klädda i orientaliska kläder. Där spelades exotisk musik och ut ur slottet kom hennes äldste son, Gustav sju år, den blivande Gustav III, utklädd till kinesisk prins bärande på en kudde på vilken nycklarna till slottet låg.
Slottet var en födelsedagspresent från kungen och en total överraskning för drottningen. Hon hade visserligen talat om att hon ville ha något i den här stilen, för det hade hennes bror Fredrik den store av Preussen och liknande byggnader fanns i hoven i England och Frankrike. Kina var just då högsta mode i Europa. Det Svenska Ostindiska
Kompaniet hade funnits i 20 år, hundratals svenskar hade varit i Kanton, Macau och Hongkong och med dem kom berättelserna om det otroliga Kina till Sverige.
Den Kinabeundran som spreds i Europa under 1700-talet var unik. Kina var den enda främmande kulturen som de dåtida européerna och kolonialisterna såg upp till. Kinesisk konst, arkitektur, filosofi, jordbruk och medicin ansågsöverglänsa vad Europa kunde erbjuda. Många beundrade också de kinesiska ämbetsmännen, mandarinerna, som befordrades efter examen och kunskaper –inte efter sin börd.
Alla som kunde försökte skaffa sig något kinesiskt. De riktigt förmögna byggde paviljonger och trädgårdar i vad de i alla fall uppfattade som kinesisk stil. De rika hade en kinesisk salong, medelklassen försökte ha i alla fall ett kinesiskt hörn där hemma. Kinesiskt porslin och siden spreds över landet och te dracks även av pigor och hantverkare.
Naturligtvis var även det svenska kungaparet påverkat av Kina-febern. Slottet som Lovisa Ulrika fick på sin födelsedag var hennes mans idé och han tros ha varit den som själv ritade den första skissen för byggnaden, han var en flitig amatörarkitekt. Slottet byggdes i delar inne i Stockholm och skeppades ut i största hemlighet en sommarnatt, kanske det första monteringsfärdiga huset i Sverige. Presenten bekostades helt med kungens egna medel.
Yr av glädje inspekterade drottningen slottets inredning. Rummen var fyllda med ”indiska” möbler. Man sa så på den tiden om allt som kom från Ostasien. Där fanns kinesiska möbler, japanska lackarbeten och väldigt mycket ”kineserier” målade i Sverige av konstnärer som aldrig varit i Kina, men som sett böcker och bilder därifrån.
Anläggningen blev en stor succé, men redan efter tio år behövdes den förnyas. Det första, provisoriska slottet revs därför och det som nu står där ritades av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som inte heller varit i Kina men som var landets skickligaste arkitekt och som skapade detta mästerverk i svensk rokoko med kinesisk och orientinspirerad touch. Inredningen gjordes av Jean Eric Rehn. Två paviljonger byggdes också; Confidencen, med en intim matsal där kungaparet kunde äta helt utan att någon tjänare syntes till. Middagsbordet hissades upp från undervåningen, färdigdukat med mat och allt.
I den andra paviljongen hade Adolf Fredrik sin svarvanläggning. Här älskade han att sitta och snickra, rökande sin pipa, för den fick han inte tända i någon av drottningens salonger.
Under de sekler som gått har slottets förbättrats och putsats så mycket att den byggnad som står där i dag – öppen för allmänheten – är en stor sevärdhet som tillhör Unescos världsarv, väl värd en egen resa ut till Drottningholm. Under sommaren är det öppet alla dagar från 11.00-16.30.