Tänk dig en Tony Blair från Asien...
Förra veckan besökte Tony Blair Stockholm för att tala om sina memoarer. En världsman kom till stan och han var charmant, briljant! Per T Ohlsson skrev i Sydsvenskan hur britten efter tillställningen bjöd honom på en drink. DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski författade en entusiastisk ledare om Blairs entusiasm.
2003 följde Blair den amerikanske presidenten Bush i invasionen av Irak. Det var en krigshandling i strid mot FN-stadgans våldsförbud och ett brott mot internationell lag.
I Nürnbergrättegången mot de nazistiska ledarna efter andra världskriget fick aggression mot andra länder en juridisk term: brott mot freden.
Jag ringde Ove Bring, professor i folkrätt och vandrande juridisk uppslagsbok, och frågade om inte allmänne åklagaren var skyldig att låta gripa Blair när han landade.
Razzia på Grand? Handbojade händer på ryggen? Piketen till Kronoberg?
Silbersky som offentlig försvarare?
Bring svarade nej. Tony Blair har gjort sig skyldig till brott mot freden men det faller, till skillnad från exempelvis krigsförbrytelser, inte under brottsbalken. Brott mot freden är övergripande politiskt. De som straffas är hantlangarna och de överdrivet ivriga på slagfältet – de som torterar, skjuter civila och så vidare.
Nu kommer det sensationella. I somras tecknades en överenskommelse om att även brottet aggression kan prövas av internationella brottmålsdomstolen i Haag. Detta börjar gälla från 2017.
Om en brittisk premiärminister efter 2017 låter anfalla ett annat land kan han bli internationellt efterlyst.
Hur många som dödats till följd av Blairs och Bushs anfall på Irak vet ingen. Världshälsoorganisationen WHO beräknar att 151 000 dräptes de första tre åren efter invasionen. Ett amerikanskt universitet säger över 650 000.
Antalet släckta liv är så stort att brottet blir abstrakt. Och så utfördes det mot ett land långt borta, styrt av en vidrig diktator.
Lek med tanken att någon ledare i Asien lät bomba och sedan invadera England med en halv miljon lik som följd. Skulle denne ledare tas emot som ärad gäst för att föreläsa om ”sitt svåraste och mest kontroversiella beslut”?
Skulle inte tro det. Men Tony Blair är en av oss. Och så är han charmerande, så otroligt charmant.