Barnsoldater är så behändiga och söta
Man ser ju aldrig reportern. Särskilt inte om det är radio förstås, men inte heller om det är tv. Då ser man bara micken som reportern sticker under näsan på pojken eller flickan med rödblossande jag-är-på-tv-kinder.
Man ser aldrig reportern, men man vet ändå. Man vet att reportern nickar.
Det är en tungguppande tant- eller farbrornick som försäkrar ungdomen att den svarar rätt. För branschfolk betyder nicken ”nu är vi hemma”. Nu kan vi hasa tillbaka till bunkern på Gärdet och klippa ihop det här.
Det här handlar om lydiga barn. Men egentligen handlar det om hur mycket vi gillar lydiga barn. De är så behändiga.
I söndags i P1 gjordes det ett reportage om betyg och barn som får belöningar när betygen är bra. Det resonerades hitan och ditan, pedagogikprofessorer citerades och statistik redovisades. Allt med ungefär samma min som när man stålsätter sig för att sniffa på mjölk, som antagligen stått lite för länge. Man anade hur det skulle sluta.
Slutet levererades av en elev, som prövande började med att en del familjer har mindre pengar än andra.
Nick, nick.
Kanske kunde det vara orättvist, det här, att en del hade föräldrar som hade råd att ge en slant om betygen blev bra?
Jättenick.
Jag tror att barn tycker det är kul att få vara med i tv och radio. Jag tror att de tycker att det är så kul att de verkligen anstränger sig för att det ska bli bra. Jag tror dessutom att barn i allmänhet är ganska smarta. De har känselspröten ute. De listar blixtsnabbt ut vad vuxna vill ha. Inga kan jävlas som barn. Då listar de ut vad vuxna vill ha och gör tvärtom. Men oftast listar de ut vad vuxna vill ha och levererar precis det som efterfrågas. Särskilt om den vuxne har en mikrofon.
Det inte konstigt. Det konstiga är att vi låtsas som om vi inte fattar det.
Jag vet inte hur många radio- och tv-inslag jag sett och hört på sistone där det dyker upp ett barn och säger något ”klokt”. Med ”klokt” menas alltid att barnet säger vad den vuxne själv skulle vilja ha sagt. Och runtom vid apparaterna sitter vi och nickar. Som om vi tror att de här barnen har en egen uppfattning. Att de står vid sidan av allt käbbel och säger sanningen.
Som om vi inte begriper att de är politiska barnsoldater. En liten lyhörd elitstyrka.
Fast söta är de.