Carola har en gåva värd all beundran
Lite tråkigt är det att Andreas Ekström och Johanna Koljonen inte hann få med Zoe–gate i ”Främling”, deras nyutkomna bok om Carola Häggkvist. Vilken annan mamma i Sverige skulle skapa ett sådant raseri för att hon väljer att ge sin dotter flätor?
Ingen. Zoe–gate skänker ytterligare dimension till växelspelet mellan Carola, medier, fans och allmänintresserade. Det som pågått sedan 1983 och som inte visar några tecken på att avta.
Nu klarar sig boken förvisso utmärkt utan Zoes lösflätor. Med energin hos två nyfikna fans söker författarna upp vartenda tv-klipp och skivinspelning, analyserar sångteknik och låtuppbyggnader, pratar med varje låtskrivare och kristen r edaktör som haft anledning att fundera över Norsborgs finest. Allt för att få svar på frågorna vem Carola Häggkvist är och varför hon väcker så mycket känslor.
Den vanligaste förklaringen är den enklaste, att det enbart skulle vara hennes tro som fått belackarna att håna henne, och för den delen fansen att dyrka henne. Ekström och Koljonen stannar inte där utan nystar vidare genom queervärlden, skräpkulturen, väckelserörelsen och blottlägger till slut kritikerna lika mycket som artisten.
Någon brist är det som gör att en stor del av omgivningen inte kan omfatta den mängd budskap Carola levererat genom åren.
En troende fortkörare och moralkonservativ gayikon som alltid, alltid är glad. Motstridigheter som reducerat henne till en känslostorm och antiintellektuell driftkucku för eliten. ”Främling” är både en spännande personskildring och ett fängslande porträtt av ett ängsligt folk.
Ju längre jag läser om och tänker på Carola, ju mer ser jag någon värd att beundra. Hon intar scenen utan att någonsin be om ursäkt och kan som ingen annan svensk artist sjunga ut ett hopp. Hennes kraft, röst och musik har skapat ett sammanhang för dem som Koljonen och Ekström vackert och enkelt skriver om som ”människor vars delaktighet i majoritetssamhället inte är helt okomplicerad. Sexuella minoriteter, funktionshindrade, mobbade, ensamma.” De som söker hennes musik, inte för att den är en upprorsgenre, utan just för att den är mainstream, tillhörandets musik. Det är en gåva ingen kreddpajas i världen kan ta i från henne.