Man kan inte undgå att bli djupt berörd
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Jag tillhör dem som tyckt att vi i media gullat för mycket med Annika Östberg.
I dag skäms jag över den inställningen.
För så är det: Den som har ett hjärta i kroppen kan inte undgå att bli djupt berörd och gripen av 56-åriga Annikas berättelse om sina 28 år i amerikanskt fängelse. Uppenbarligen har även undertecknad något som slår, även om det är litet, men det är också första gången – trots alla tv-program och intervjuer under åren – som Annika Östberg själv står för hela innehållet.
Hon berättar helt utan självömkan, återkommer i stället gång på gång till den nåd hon fått uppleva. Hon berättar med kärlek om sina medfångar, med inlevelse och ett naket, enkelt och vackert språk, om tröstlösheten och förnedringen bakom murarna.
Hon ger också sitt musikval en innebörd. Jag har sett hundratals proselyter headbanga fanatiskt till AC/DC:s ”Highway to hell”, men låten lyfter till en helt annan nivå spelad som illustration till timmarna efter att Annika arresterats för medverkan till dubbelmord. Highway to hell – det sprutar heroin ur radion.
Jag tycker inte synd om Annika Östberg efter programmet, och det är nog det skickligaste av allt i hennes Sommar-debut. Jag tycker mer synd om mig själv. Det är bara att gratulera producenten Helena Groll för ett fantastiskt program, och till Annika Östberg, två ord till: Välkommen hem.