Det enklaste är att falla för frestelsen
Det kändes inte som att man stod vid avgrunden.
Jag minns hur vi satt i bilen hem till Stockholm och vägde argumenten. För och emot och alla känslorna däremellan. Huset var visserligen enormt och alldeles för dyrt, det skulle krävas flera år av renovering. Det låg mitt ute i ett östgötskt ingenstans, vid vägs ände.
Och den där spegelblanka sjön som låg just utanför köksfönstret – den var egentligen ingen sjö, utan ett kärr.
Men det hade potential att bli ett drömhus. Kanske rentav ett klipp. Dessutom hette huset ”Arken”. De bibliska dimensionerna var lockande.
Även om namnet i sig kanske snarare borde ha varit en varningsklocka: att undergången var nära förestående.
Jag minns att vi stannade vid en kinarestaurang utanför Nyköping, vi ritade ekonomiska kalkyler på servetter. Skulle det gå?
Vi ville så gärna vara modiga risktagare. För några minuter tror jag till och med att vi var överens: vi slår till!
Den där bedrägliga nybyggarandan.
Aldrig känslan av att man stod vid avgrunden, att man stod så nära sitt livs potentiellt största misstag.
Sedan den dagen har det gått tre år. Och ibland går det som en ilning genom kroppen: tanken på Arken. Hur livet hade blivit.
Jag brukar föreställa mig att det finns ett antal versioner av mig själv. Som alla i något avgörande skede av livet valde annorlunda, eller inte valde alls, och på så vis blev någon jag aldrig blev.
Stora eller små beslut, just i ögonblicket svåra att skilja från varandra, som efteråt framstår som brytpunkter.
En sådan version köpte Arken.
Och redan första vintern, den kallaste på hundra år, hade nog allt gått åt helvete. Bara att värma upp huset skulle ha ruinerat oss, kostat tiotusentals kronor i månaden. Antagligen hade vi redan framåt våren förstått att vi skulle tvingas sälja. Och förmodligen hade det varit omöjligt. Pengarna hade sinat. Nya lån. Skulder.
Och bitterheten förstås i att sitta där, skuldsatt och frusen, i en kall gammal kåk medan man tittar ut över en sjö som inte går att bada i.
Det brukar heta att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Egentligen är det väldigt ofta tvärtom.
Det enklaste som finns är att vara en risktagare. Det enklaste som finns är att falla i frestelser: köpa det där huset, möta den där förbjudna blicken i kafferummet.
Några veckor senare köpte vi ett litet hus på den sörmländska landsbygden, med luftvärmepump, varifrån jag skriver de här raderna.
Men emellanåt, särskilt kalla dagar, sänder jag en medlidande tanke till den alternativa versionen av mig själv, där i det stora hopplösa huset vid vägs ände.
Återtåget ...
När nu Sjöwall-Wahlöös kriminalromaner om Martin Beck kommer i nyutgåva finns goda skäl att blicka bakåt även vad gäller filmerna om den livströtte kommissarien. Keve Hjelm, Carl- Gustaf Lindstedt och Peter Haber har alla gjort rollen. Men för mig finns bara en Martin Beck: Gösta Ekmans rolltolkning.
Skarp Beck
Ingen annan än Ekman har med sådan skärpa lyckats skildra Becks ensamhet. Och till skillnad från dagens massindustri präglades den tidens Beck-filmer av både humor och originalitet. Slutscenen i ”Polis, polis, potatismos!”, när Beck får ett infall och kliver ut genom Savoys fönster, samma väg som mördaren kom in, är nog det vackraste och vemodigaste jag sett i genren.