Södertäljemålet är en bisarr följetong
Rättens ordförande var jävig i jävsfrågan.
Cirkusen kring Södertäljemålet drar ett löjes skimmer över rättsväsendet.
Man skulle ju kunna tro att rättens aktörer hade lärt sig någonting av att en nämndeman visade sig vara jävig och Sveriges kanske största och mest kostsamma rättegång någonsin fick tas om.
Den bisarra första dagen i den nya processen tyder dessvärre på motsatsen. Under närmast farsartade former sköts nämligen målet upp ännu en gång.
Eländet inleddes med att en av advokaterna i onsdags lämnade in en anmälan om jäv. Han anser att två av de nya nämndemännen är partiska då de deltog i ett möte med nämndemannaföreningen där chefen för polisinsatsen talade om stadens kriminella nätverk.
Jag tror inte att detta utgör jäv i formell bemärkelse, informationen som lämnades på mötet var av samma slag som stått i tidningar, men med tanke på tidigare turer i denna redan infekterade rättegång är det märkligt att frågan över huvud taget är möjlig att väcka.
Det kan inte vara orimligt att kräva av de professionella domarna att de noga förhörde nämndemännen om den här typen av komprometterande bakgrund innan de utsågs.
Komedin blev inte mindre svart då juristdomarna Lars Lindhe och Jan-Erik Oja inför en fullsatt säkerhetssal skulle fråga ut nämndemännen för att sedan besluta om de ännu åtnjöt förtroende.
Advokaterna vittrade vid det här laget blod och hävdade att proffsdomarna var partiska och inte borde få avgöra frågan.
Efter lite suckande och hummande kallades en ny domare, Anders Eka, Stockholm tingsrätts högste chef, in. Han har tillfälligt tagit över förhandlingarna och ska bedöma om de två ordinarie domarna kan besluta om nämndemännen.
Vi har alltså en situation där domarna som ska avgöra jävet själva kan vara jäviga. Ja, ni hör hur det låter.
Kommet så här långt bröts rättegången. I morgon ska den nya domaren och hans egna nämndemän avgöra om hans kollegor kan fortsätta leda förhandlingen. Och efter det fortsätter diskussionen om de två nämndemännen.
Det är givetvis allt annat än bra för rättsväsendets anseende att en av de största och viktigaste rättegångarna i Sverige någonsin - tre mord, utpressning, indrivning, en organiserad kriminalitet som plågat en hel stad - havererar på detta vis.
Bevisningen försvagas i takt med att vittnens minnesbilder bleknar, viktiga sammanhang riskerar att gå förlorade, åklagarnas förutsättningar försämras.
Och människor som trotsat allvarliga hot och ställt upp i rättegången har ingen möjlighet att lägga anspänningen bakom sig och gå vidare med sina liv utan tvingas i stället gå runt och vänta på att juristerna käbblat klart.
Den enda ljuspunkten i denna bedrövliga soppa är att fiaskot, till skillnad mot turerna kring Julian Assange, inte är föremål för världspressens intresse.
Det har de rättsvårdande myndigheterna anledning att vara tacksamma för.