Försvarets förfall är en fullständig katastrof

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dagens frågelek. I vilket land utspelas följande:

I landets huvudstad har ett militärförband uppdraget att vaka över statschefens liv. Det är mera än en symbolisk handling; inte ens i en fredlig värld kan anslag mot statschefen helt uteslutas. Men när en helg närmar sig, har gardet inte soldater tillräckligt för att stå vakt vid statschefens bostad.

1. Nicaragua.

x. Sverige.

2. Syldavien.

Rätt svar: x. Sverige. Livgardet i Stockholm har under kommande julhelg inte soldater för att sätta ut som vakt. Soldaterna har tagit slut. Gardet annonserar efter 300 frivilliga för korttidsanställning för att klara bevakningen av slotten i Drottningholm och Stockholm.

Gardets valspråk lyder: ”De göra vad som synes omöjligt.”

Rätt. Det synes omöjligt att 500 år in i Gardets historia detta icke klarar att vakta kungen.

Skratta inte. Avfärda det inte som en bagatell. Skit ett ögonblick i kungen. Men klarar svenska försvaret i händelse av en oväntad kris ens av att skydda Arlanda? Eller måste det annonsera efter tillfälliga inhoppare?

Situationen speglar försvarets omöjliga situation – den som fick försvarsminister Odenberg att hedervärt avgå.

Försvarets förfall är värre än en omöjlighet. Det är mer än en skandal. Det är en katastrof.

Ultraliberaler som jag hyllar visserligen tanken på det minimalistiska samhället. Vi vill ha mindre stat. Men vi tar oss för pannan, när staten inte lever upp till minimalismens förpliktelse: att försvara rikets gränser samt att skydda medborgarnas liv och egendom. För det behövs ett antal soldater och polismän.

Nu är det högern – inte miljöpartiet, inte organiserade pacifister, inte Svenska freds eller Gudrun Schyman – som skrotar försvaret.

Men, frågar ni, tar jag inte ut för mycket effekt av den bisarra sammanklappningen för Gardets vaktstyrka?

Nej, jag överdriver inte. Jag korresponderar med en av förvarets mest intellektuella personer, den pensionerade överstelöjtnanten Stellan Bojerud, som varit verksam som forskare och lärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

Bojerud gav mig fler exempel. Minfartyget Carlskrona moderniserades nyligen för 250 miljoner kronor. Men miljonerna (förlåt vitsen) slängdes i sjön. I fräscht skick ångade Carlskrona inte ut på haven. Carlskrona lades upp. Det saknas nämligen personal för att bemanna henne.

Samtidigt har över 600 värnpliktiga, som skulle inkallas 2008, fått återbud. Det saknas befäl att utbilda dem.

Än sen då? Ingen hotbild finns; det har 2004 års försvarsutredning slagit fast. Förresten, vi kan gå med i Nato så fixar det sig. Det är dock tveksamt om Nato är villigt att ta upp en medlem som i kallt blod gjort sig värnlös. Den lärde Bojerud citerar den finske marskalken Mannerheim: ”Dum är den som friar till någon som redan ligger lik.”

När finansministern hotade att skära ner Odenbergs budget med fyra miljarder, sa Odenberg att han ville veta vad som ytterligare skulle plockas ur försvaret. Det kan ju inte vara skyddet av statschefen som ska skäras ner. Det är ju gjort. Och besättning till Carlskrona och värnpliktsinstruktörer är ju redan fimpade.

Och vad gör regeringen med sina inbesparade fyra miljarder?

Jag vet. Någon dag efter Odenbergs avgång stod regeringen redo med samma summa pengar, 4,1 miljarder kronor, som industristöd till familjen Wallenberg.

Familjens företag Saab bygger ju Jas 39 Gripen. Detta plan brukar prisas som världens bästa. Men det håller inte Natostandard. Därför ska 31 plan byggas om så att de lufttankas och håller sig uppe lite längre. Då finns hopp om att planet går att exportera.

Vad vi ser är skattepengar till en privat exportsatsning. Industriellt socialstöd till landets rikaste familj. Det låter som motsatsen till marknadsekonomi.

Och industristöd till Wallenberg har samma effekt som försvarets avrustning. Den får dagens höger att förvåna mig.

Staffan Heimerson