Österlen har blivit High tech-Skansen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

V

i hör frasen i många sammanhang. Den lyder: "Ja, ja " men bara inte nära oss!"

Vi hör den när handikappvåningar förs på tal och muslimers moskéer. "Visst", säger vi, "vi förstår att de behövs. Men de bör förläggas någon annanstans." Vi säger det också om aidskliniker, järnvägstunnlar, flyktingförläggningar, nya gruvor, motorvägar, behandlingshem för narkomaner och tippen för slutförvaring av kärnavfall.

Det är en vår tids sjuka - armbågen ut.

Österlen är verklighetens Änglamark. Södermalms post-yuppies har flyttat dit. De har ställt in sina Gucci-dojor i garderoben och dragit på sig Tretorns-stövlar. I idyller som Vitemölla, Brantevik och Gladsax odlar de sparris, drejar krukor, fördjupar sig i new age-mystik, föder upp får, läser Piraten, renoverar Skånelängor och kryddar själva sitt brännvin.

På dessa de himmelska ängderna råder ett märkligt politiskt klimat. Ekonomin är m. De sociala attityderna är v. I miljöfrågor är det grönare än grönt (mp plus).

Men den moderatdominerade kommunstyrelsen i Simrishamn, under vilken Österlens tre härader - Albo, Ingelstad och Järrestad - styrs, är kluven. En härlig höstdag i bygden springer jag på Klas Östergren, den trivsamt finurlige författaren, som bosatt sig där för gott och parallellt med sin kulturella gärning blivit entreprenör i en framtidsbransch.

- För politikerna, säger Östergren, ska Österlen vara både framåt och bakåt. De pratar om bredband. Men på ytan ska det se ut som det alltid gjort. Österlen " ett High tech-Skansen!

Naturligtvis talar Östergren i egen sak. Svinaberga väderspänning AB, som han äger tillsammans med bland andra en av mina söner (ja, jag erkänner existensen av jäv i den här kolumnen) driver två vindkraftverk i en annan kommun och vill sätta upp tre i sin egen.

Även om vindkraft genererar el, som i de stora sammanhangen bara är en droppe i havet, behövs varenda watt. Skånes verkliga energikälla, kärnkraftverket i Barsebäck, stänger snart sin sista reaktor. Det är inget att tjafsa om. Det finns riksdagsbeslut på det. Kärnkraft har dessutom - åtminstone för tillfället - straffat ut sig. Den är för dyr. Och den är inte kul i en tid med talibaner på krigsstigen. Österlen ska hämta sin ström från Norrland, men som alla vet, den elektriciteten tappar sin kräm under den långa vägen söderut.

Förnyelsebar energi i en progressiv grön folkhemsbygd, där det blåser, låter därför som hand i handske.

Icke. Tvärnej.

Argumenten mot vindkraft är - miljöpolitiska. Vindkraftverkens smäckra torn "stör ögat och den allmänna vyn, eftersom de sticker upp och snurrar".

Om smak ska man inte diskutera. Kanske, tänker jag, har det med ovanan i Österlen att möta moderna syner att göra. Men så ligger det knappast till. Jag ser mig om. Österlen har som andra landsdelar redan GSM-master och vattentorn, högspänningsledningar och telefonstolpar.

Det slår mig också att det är tur att kommunstyrena på Romarrikets tid inte hade så känsliga ögon och ryggade så för det moderna. Då hade vi i Italien och Provence i denna dag inte kunnat möta den betagande synen av akvedukter. Akvedukterna var för tvåtusen år sedan just en modernitet.

Förresten - vad är det jag skådar på en kulle nära Simrishamn? Jag ser ett vitt torn med vingar. En väderkvarn! Denna finns där sedan artonhundratalet. Ingen kommunpamp gnäller.

Det är då jag förstår att aldrig har vi levt i en mera reaktionär tid än nu.

Östergren har en lösning på sitt problem:

- Vi lägger ner idén om vindkraft, säger han. Vi ansöker om att få bygga ett kolkraftverk i stället.

Staffan Heimerson