Viktigt att Högsta domstolen tittar på bajonett-mordet
Det är utmärkt att Riksåklagaren överklagar domen mot mannen som mördade sin förra sambo inför ögonen på sina barn.
Högsta domstolen har all anledning att göra någonting åt den förvirring som just nu råder kring livstidsstraffet.
Mordet i Malmö i februari i år påminde oss än en gång om samhällets svårbegripliga oförmåga att skydda utsatta kvinnor.
Mannen hade dömts till ett års fängelse för att ha kidnappat och hotat döda sin förra partner, varefter han släpptes, sökte upp kvinnan och mördade henne med en bajonett.
Mördaren dömdes till livstids fängelse i tingsrätten, en dom som hovrätten ändrade till 17 års fängelse med motiveringen att detta inte var att anse som ett av de grövsta morden.
Att riksåklagaren nu vänder sig till HD är viktigt, för att inte säga nödvändigt.
Hög ner henne framför barnen
Mannen var redan dömd för allvarlig brottslighet mot kvinnan. Han planerade sitt brott noggrant, skuggade kvinnan och barnen, kartlade deras vanor.
Att han slog till den 17 februari berodde på att han hade fått kännedom om att hon skulle flyttas till ett skyddat boende dagen efter och att han då inte längre skulle veta var hon befann sig.
Faktumet att parets två barn var närvarande var inget som hindrade honom från att hugga och hugga och hugga. De kommer få leva resten av sina liv med minnena.
Klokt beslut
Vad saknas egentligen i form av grymhet för att detta mord ska kvalificera sig som ett av de grövsta?
Det är denna fråga RÅ Anders Perklev vill ha svar på, han vill att HD formulerar en tydligare praxis för när lagens strängaste straff ska plockas fram.
Just nu dömer domstolarna närmast på måfå, men låt mig återkomma till det och först förklara hur den nuvarande situationen har uppstått.
I ett utslag 2007 beslöt HD att livstid endast får utdömas undantagsvis. Bakgrunden var att domstolarna allt oftare tog till detta straff och att det ledde till längre och längre fängelsevistelser: fram till 90-talet omvandlades livstid i allmänhet till 12-15 år, numera är det i regel 18-25.
Det längsta tidsbestämda straffet för mord var vid denna tid ännu tio år.
Det var ett klokt beslut. Om ett genomsnittligt fyllemord leder till lagens strängaste straff, vad har då samhället kvar att ta till gentemot Malexander, Stureplan eller Mattias Flink?
Men det var, kan vi konstatera ett antal år senare, en vägledning som har gjort domstolarna osäkra.
Problematisk förvirring
De två männen som under osedvanligt grymma former mördade en gammal kvinna i Långered dömdes till 15 år. En man som efter att ha nekats tillträde till en nattklubb i Malmö knivskar dörrvakten till döds åkte på livstid.
En 22-åring som sköt en kompis i Uppsala till döds och som hotade mörda ett kvinnligt vittne fick 16 år, medan den några år äldre mannen som slog ihjäl en häktesvakt i Huddinge dömdes till livstid.
Den nuvarande förvirringen är problematisk. Man behöver inte vara ett anonymt nättroll som gått vilse i felaktiga föreställningar om svängdörrar på Kumla och daltande med brottslingar för att finna det stötande att mordet i Malmö inte anses vara osedvanligt hänsynslöst.
Och i ett anständigt samhälle gäller rättsäkerheten även mördare: dagens rättsliga lotteri kan till leda till 15 extra år i fängelse.
Juridik är ingen exakt vetenskap, varje mord är unikt, en praxis som i detalj leder domstolarna är omöjlig att utforma.
Men Högsta domstolen har en möjlighet att bringa behövlig ordning i röran.