Generna styr över mer än vi ville tro
I
över trettio år var det få som fann anledning att ställa några särskilda frågor kring utlands-adoption av barn - det sågs inte som mer problematiskt än att skaffa barn på annat sätt.
Så startade diskussionen om homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar och i dess kölvatten kom plötsligt en flod av reportage om adopterandets problem och de oblida öden de adopterade barnen från Fjärran Östern gick till mötes här i Sverige.
Med debattpendeln nu i detta kritiserande ytterläge är det inte utan att man i likhet med Lena Sundström som framträdde i Dagens Nyheter i söndags, en välanpassad framgångsrik kvinna i trettioårsåldern, adopterad från Korea, känner behov av att hyfsa diskussionen en aning.
Att adoptera och vara adopterad är generellt sett mindre problemfritt än vi gärna föreställde oss på sjuttiotalet, men det betyder inte att det alltid uppstår problem i det enskilda fallet och i ingen händelse betyder det att det är något fel i att bli förälder genom adoption. Tvärtom.
Vi tänkte modetankar på 1970-talet precis som vi tänker modetankar i dag. Då för trettio år sedan var det absolut inte inne att ägna barns biologiska arv något som helst intresse, varken det genetiska eller de fysiska omständigheter under vilka de föddes. Barnen blev "vad man gjorde dem till" i kraft av omvårdnad och social påverkan. Det gällde även de "egna" barnen.
I dag vet vi att gener trots allt styr betydligt mer än vi en gång ville tro - fast de styr gunås inte allt - och att mycket tidiga erfarenheter med begynnelse i livmodern sätter spår i våra kroppar och själar.
Det betyder att barnen långt bort ifrån kommer till oss med särpräglat bagage.
De kommer med arvsmassan från kulturer som gynnat andra personlighetsdrag än de som dominerar hos oss, vilket kan vara på både gott och ont. De kommer med sina (i vår miljö) särpräglade utseenden, vilket också kan vara på gott och ont. De kommer med sin basala separation i ryggsäcken.
De har skilts från sina mammor vid den tid då symbiosen mellan mor och barn ännu är stark, vid den tid då vår hemkänsla i livet formas inom ramen för den psykofysiska närheten till vår mamma, något som paradoxalt nog också kan vara på både gott och ont.
Det kan mynna ut i ett trauma som aldrig riktigt läker hos somliga, till en sällsam överlevnadskonst hos andra och till både och hos vissa.
Så ser det generella innehållet ut i de utlandsadopterades ryggsäck. På det individuella planet har vi naturligtvis ingen aning om hur det ser ut och erfarenheten säger oss att dessa barn är som alla andra. Vissa stakar ut sina liv framgångsrikt oberoende av hur startkapitalet ter sig, andra klarar sig sämre fast man har försett dem med allt de kan få. För de allra flesta gäller det självklara: ju tryggare och kärleksfullare uppväxt, desto bättre går det.
Det som emellertid är viktigt att veta, och som i den allmänna debatten ignorerades fram till att adoption nyligen problematiserades, är att adoptivbarnen bär denna sin speciella ryggsäck och att den kan behöva uppmärksammas.
Till exempel kan det tänkas att dessa barn är "mamma- eller pappasjukare" än andra barn, att problemkomplexet uppväxt, successiv separation, tillhörighet, identitet är krångligare att reda ut än hos de "egna" barnen och att de behöver mycket stöd i sitt sökande efter sin hemmahörighet hur mycket man än bedyrar dem sin kärlek.
Ibland har tanken föresvävat mig att de utlandsadopterade barnen i sjuttiotalets Sverige i väldigt många fall kom till familjer som inte var alldeles "vanliga".
I hög grad var det ju unga, "progressiva" människor med en "progressiv" livsstil som adopterade från utlandet, familjer med fart och fläkt och båda föräldrarna starkt upptagna av yrkesliv och därtill med starka ambitioner för sina barn.
Det är naturligtvis inget fel på sådana familjer och hade jag själv bildat familj är det just en sådan jag hade eftersträvat.
Men ändå undrar jag om just de utlandsadopterade barnen hade varit bäst betjänta av de där stillsamma, mycket trygga, rutinlunkande familjerna där det bakas och städas på lördag och morgondagen är gårdagen lik.
En sådan familj längtade den tidigt från mamma separerade lilla flicka som var jag en gång efter fast jag som vuxen är glad att ha haft den bohemiska jag hade.