”Vågade” bus av svärmande honkön
De finns året om, men det är på sommaren som de svärmar. De är mestadels av honkön och dyker inte sällan upp som sommarpratare eller vikarierande kolumnister. Semestertider passar dem bäst, för då ska allt vara lite lagom tillbakalutat och Tidens Stora Ämnen bör behandlas från en skojig personlig vinkel. Gärna med en underton av vågat bus.
Hur jag en gång struntade i att sopsortera, till exempel.
Eller när jag tog bilen, trots att jag kunde ha cyklat.
Det är sådana ämnen som anses kittlande. Ännu bättre är det att visa att engagemang inte bara kan gå hand i hand med busig, felbar mänsklighet, utan med snygghet också. Man ska både flexa bekymmersrynkorna när någon nämner isbjörnarnas framtid och tipsa om en riktigt bra kräm, som ser till att rynkorna inte blir permanenta.
Det där är förresten en året runt-industri vid det här laget. Titta i vilket tidskriftställ som helst.
Tidskrift, om man verkligen lyssnar på ordet, låter som förkovran, räknesticka och Hermodskurs. Tidskrift var sådant som man samlade på, årgångsvis i stringhyllan, för framtida referens. Nu är tidskrift snarare glansigt, guldigt, yppigt putande och fyrfärgsskrevande. Men tidskriften är för den skull inte utan idealism. Idealismen är bara rakad under armarna och bemålad med läppglans.
Annonsörer älskar sådana tidskrifter, eller bilagor, eller tv-program eller vad det nu är. De är vad annonsörer brukar kalla en trevlig miljö. Om man så säljer råttgift, smittar det glittriga världssamvetet av sig.
Och målgruppen är helt rätt: välutbildade, konsumtionsstarka kvinnor. Antagligen beskrivs de som dynamiska, medvetna och moderna i säljdragningarna.
Fast ju mer jag ser och hör av glamouridealismen, desto tydligare blir en annan bild i mitt huvud:
Den föreställer en leende kvinna i den udda kombinationen baddräkt och högklackat.
Hennes hår är himmelsk sockervadd, hennes barm två liljeklädda kullar. Diamantdiademet sprakar och på ett brett sidenband tvärs över hennes nästan bara kropp står det Miss Venezuela, eller kanske Miss Tjeckien. Så får hon frågan.
Vad önskar hon mest av allt?
Hon lägger sitt sköna huvud vädjande på sned, slår med ögonfransarna och svarar, förstås: världsfred.
Modernt? Nja. Tidstypiskt?
Jodå.