Inte rasist – men beter sig som en
En bild säger aldrig mer än tusen ord, men den kan ibland säga allt som krävs.
Det var i den 28:e matchminuten som en pressfotograf höjde kameran, men i stället för att lägga skärpan på anfallaren Danny Welbeck valde att fokusera på fotbollsläktaren. Där stod Gavin Kirkham. Han hade format armarna som en apa i riktning mot den mörkhyade Welbeck.
Daily Mirror publicerade bilden och uppmanade allmänheten att namnge rasisten.
När så Gavin Kirkham, 28, kom hem från jobbet stod reportrarna och väntade utanför hans lägenhetsport i Hertfordshire. De ville veta varför han jämfört en mörkhyad fotbollsspelare med en apa. Kirkham stod där i färgfläckiga snickarbyxor, inte längre gömd i supporterkollektivet, inte längre innesluten i läktarjargongen, och förväntades säga något konkret om varför han gjort apgesten.
Det hela påminde mig om en passage i Amos Oz essäbok ”Hur man botar en fanatiker”.
En av Oz vänner, Sami Michael, åker med en israelisk taxichaufför som hävdar att enda lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina är att judarna dödar alla araber.
Sami frågar: Och vem hade du tänkt skulle döda alla araber? Polisen, armén? Sjukvårdspersonal?
Alla israeliska judar får väl döda lika många, säger chauffören.
Okej, säger Sami. Anta att ni blir anvisad ett visst hyreshus i er hemstad Haifa och att ni knackar på hos den ene efter den andre och frågar: ”Förlåt, min herre, eller förlåt, frun, råkar ni vara arab?” och om svaret är ja, skjuter ni dem. När ni är klar med hyreshuset och just ska gå hem hör ni något från fjärde våningen, det är ett spädbarn som skriker. Skulle ni då gå tillbaka och skjuta barnet? Ja eller nej?
När de fanatiska idéerna plötsligt blir konkreta situationer vet inte chauffören vad han ska svara. Det vet inte Gavin Kirkham heller.
– Jag är bara en av grabbarna, säger han till The Sun.
– Gavin är ingen rasist, han har både svarta och asiatiska vänner, säger hans 22-åriga halvsyster Zoe.
Det är fanatikerns paradox: hur en människa som vanligtvis inte betraktas som rasist, i en särskild situation och i en särskild grupp, plötsligt kan bete sig som en.
Fanatikern är visserligen fundamentet i den moderna elitfotbollens existens. Men fanatismen, och den avhumanisering av ”fienden” som ofta följer, står ändå alltid i djup konflikt med värden som tolerans och sunt förnuft.
Och aldrig blir problemet tydligare än när man rycker ut den enskilda fanatikern från ståplatsläktaren, eller församlingslokalen, och ställer raka konkreta frågor.
Gavin Kirkham hade inget svar på varför Danny Welbeck skulle jämföras med en apa.
Fanatiker har sällan det.
För hårt straff?
Framtiden tycks inte helt ljus för Gavin Kirkham. Polisen är inkopplad och böter är att vänta. Men än värre är nog att fotbollsklubben Chelseas stenrike ägare har portat Kirkham på livstid. Och de engelska tabloiderna har kort och gott dubbat 28-åringen till en av landets största idioter.
Försök till uppfostran?
Medan vår egen rasist/fotboll-debatt handlade om en uppburen gammal expertkommentator (Bosse Hanssons grodor på Råsunda) är det kanske ingen slump att de brittiska medierna slår så hårt mot en 28-årig knegare som gillar fotboll och starköl. Medelklassens strävan efter att uppfostra arbetarklassen är en gammal brittisk folksport.