Därför ska vi sänka alla heteronormer

I morgon invigs Stockholm Pride. Det får mig att tänka på min sexualitet.

Allt jag minns är när jag inte behövde komma ut.

Som när jag var tio månader gammal och mina föräldrar ­hade vänner på besök. Deras döttrar var några år äldre och lekte med mig. Bilden sitter kvar i vårt familjealbum med en text under: ”Patrik är redan en tjejtjusare”.

Jag behövde inte komma ut när jag gick i förskolan och retades med några flickor. Förskolläraren förklarade för flickorna att jag gör så för att jag tycker om dem.

På mellanstadiet behövde jag inte komma ut. På diskoteken, när dj:n spelade Céline Dion och The Connells, drog sig alla pojkarna till ett hörn och flickorna till ett annat. ­Sedan var det bara att samla mod och masa sig över.

När jag gick på högstadiet var det inget att orda om. Under sexual­undervisningen delades klassen itu. Tjejsnack och killsnack. Jag vet inte vad som sades på tjejsnacket, men på killsnacket gästades vi av en social­arbetare. Han log och frågade oss: ”Vad är det ni tänder på hos en tjej?”

Under gymnasiet fanns det både tro och tvivel. Men när det kom till kritan behövde jag inte komma ut. Paren till studentbalen skulle utses. Elevrådet hade två skålar. En med alla killars namn, en med alla tjejers. Sedan lottades vi ihop.

Jag behövde inte ens komma ut när jag var på fest och kysste en killkompis. För alla utgick från att vi skämtade.

Senast jag inte behövde komma ut var i helgen. Jag berättade för mina två bästisar att jag tog en öl med någon i veckan.

Första reaktionen: ”Vad heter hon?”

Det är så den funkar, heteronormen. Den oskrivna regel som får oss att förutsätta att alla är heterosexuella. Den struktur som exkluderar alla som inte är det. Den ondska som ­delar upp kärlek i normalt och onormalt.

Heteronormen är ett samhälls­problem som måste bekämpas.

Vi har skolats att tänka på ett vis och om vi inte ändrar vårt sätt att ­vara så upprätthåller vi normen. ­Annars fortsätter vi att sätta hinder för det mest självklara. Kärlek mellan två eller flera människor.

Därför måste vi göra motstånd. Vi kan åtminstone tänka efter två gånger innan vi talar. Sluta utgå från att ­alla är heterosexuella. Inte bara när det är Stockholm Pride eller när ­någon nyhet flimrar förbi. Hela året.

Det är inte mycket begärt, att offra ett inövat mönster för att alla ska få samma rätt till kärlek och lust.

Heteronormen har förpestat och förminskat tillvaron för miljontals människor i tusentals år.

Men det är vi som bär orden och ord är makt. Vi kan lämna smutsen bakom oss.

Ta min hand och kom så går vi vidare.

Normbrytare 1

I april anordnade den tyska fotbollsklubben St Pauli ett regnbågstifo för att demonstrera sitt motstånd mot homofobi. Nyligen hissade klubben en regnbågsflagga vid hemmaarenan i Hamburg. Den hänger där för att stanna. Respekt.

Normbrytare 2

Vi är många som har förfasats över Rysslands vidriga politik i hbtq-frågor. Operasångaren Rickard Söderberg tog det steget längre, skrev en debattartikel och ställde ett ultimatum till våra politiker: ”Gör skillnad. Eller avgå”. Kudos, Rickard!

Följ ämnen i artikeln