#metoo handlar varken om offren eller förövarna

Det saknas inte groteska interiörer när skådespelerskor nu berättar vad storproducenten Harvey Weinstein har gjort mot dem – från onanin på restaurang som fullbordas i en kastrull, till de direkta våldtäkterna.

Men det finns något som är mer motbjudande än allt detta: Alla de ”schysta män” som är så chockade. Weinsteins vänner och medarbetare som inte har sett nåt, jag lovar. Nu fördömer de, nu när det inte kostar något, och inte längre gör någon skillnad.

Nästan alla kvinnor som kom i kontakt med Weinstein har något liknande att berätta, men männen i hans närhet märkte ingenting. Det går inte ihop. Som en av Weinsteins vänner uttrycker det ”everybody-f**king-knew”.

Vissa vill misstänkliggöra de kvinnor som nu talar ut om övergrepp under hastaggen #metoo. Varför sade de inget tidigare? Kanske för att de är rädda för förövaren, ovilliga att återuppleva minnena, rädda för skambeläggande. Vad gjorde hon där, egentligen? Är hon inte en slampa som ändå har legat med fler snubbar än vad som är hälsosamt?

För en ung skådespelare, journalist eller praktikant kan det innebära slutet på karriären att tala ut mot en mäktig man. Weinstein krossade dem som berättade och planterade skandalhistorier om dem i pressen.

Därför handlar #metoo inte om offren eller förövarna. Det handlar om dig och mig, och alla andra som har stått bredvid och inte sett, eller velat se. Nu förstår vi omfattningen, och kan inte blunda för att det händer runt omkring oss. Om inte vi säger till när en vän tafsar, eller ställer den där obekväma frågan om vad som egentligen hände den där gången, så kommer ingen göra det.

Jo, det är jobbigt, det tar emot. Det är det som är skillnaden: Kvinnor låter bli att tala ut för att de är rädda, män låter bli för att de är rädda att förstöra den goda stämningen.

Det är enkelt att fördöma i teorin, men när det handlar om vår vän eller bolagets kassako, då hukar vi, tvivlar, funderar på om det verkligen kan vara så illa som det låter. Eller om det är någon på vår sida politiskt. Många tyckte att det kan inte vara så farligt, och man kan aldrig veta något när det handlade om ”SD-mannen”, men tillhör lynchmobben mot ”Aftonbladet-profilen” – och vice versa. Men om du bara är emot övergrepp när de sägs ha begåtts av dina politiska motståndare är du inte emot övergrepp, bara emot politiska motståndare.

Det är mänskligt att inte vilja tro det värsta om någon i vår närhet. Men därför måste vi vara medvetna om att vi fungerar så, så vi inte bortförklarar övergrepp, för då går det från mänsklighet till medlöperi, och då är det vi som utsätter fler för risker.

I boken A Father’s Story berättar Lionel Dahmer om hur hans seriemördande son kunde föra honom bakom ljuset under så lång tid. Problemet var att Dahmer så gärna ville finna en oskyldig förklaring till sonens märkliga beteende, så han lurade sig själv att tro på osannolika förklaringar. ”Mitt liv blev en enda övning i undvikande och förnekelse.” Han ville i det längsta tro att det fanns en gräns hans son inte kunde träda över. Det vill vi alla. Men varje förövare har föräldrar och vänner, och de tror alla precis så.


Nick Cave på Globen

Mörkrets störste predikant Nick Cave tystar hela Globen genom att viska. Sällan har väl någon lyckats skapa sådan intimitet på en så stor arena, med så små medel. När han går av scenen är vi inte blöta av svett, utan av tårar – av lycka och smärta.

Lustans Lakejer

Sveriges mest glamourösa synthare gör just nu ett triumftåg genom landet med ett liveframförande av albumet En plats i solen från 1982. Det känns märkligt modernt.