Depression – ett normaltillstånd
Det finns tusentals ställen av det här slaget runt om i Sverige. Nu råkar det vara kön till kafékassan på en vårdinrättning.
Miljön är förstås inte så munter i sig. Det beror inte på all sjukdom och skröplighet. Sådant kan vara sorgset vackert, till och med märkligt hoppingivande. Det är allt det andra. De modernt sterila rummen. Den högglansiga, lättorkade väggfärgen på glasfiberväv. Litografierna med blåbärshinkar, färgblaffor och betongrealism, inköpta av landsting och kommun enligt något roterande schema för kulturstöd. Listerna i skandinaviskt ljust trä.
Det här är ställen där till och med tillfälliga besökare borde tvingas lämna in bälten och skosnören i förvar, för säkerhets skull.
Kön i fråga är inte en riktig kö. Den är en person. Å andra sidan är inte heller kaféet ett riktigt kafé. Det ligger tre bakelseliknande saker under en jättelik plastkupa. Kön frågar om det bakelseliknande är färskt. Personalen, tre gånger fler än kön, svarar ja. Det är alldeles nyss upptinat.
Det är inte ett skämt.
Själva serveringen är övermöblerad och ändå ödslig, på ett sätt som bara institutioner och riktigt dyra lyxhotell lyckas med. ”Uteserveringen” är en plattsatt yta där alla möbler är fastlåsta med tjocka vajrar. Det finns två stora krukor med växter, som verkar vattensjuka och uttorkade på en och samma gång. Klockan halv fyra är det stängningsdags. Ej öppet på helger. Tio av kanske tretton glassar på den färgglada säljplanschen är överkorsade med tjock svart filtpenna.
Kort sagt, över alltihop vilar en loj, långsam likgiltighet som accepterat depressionen som normaltillstånd. Den påminner mig om när jag övernattade i en av Stalins skyskrapor i Moskva. Varje gång man vred på vattnet i badrummet svämmade golvet över. Jag tänkte att gästhemmets värdinnor kanske borde få reda på det. Tolken översatte snällt. Matronan snäste något.
På väg ut undrade jag vad hon sagt. ”Låt det rinna”, berättade tolken.
På väg ut ur vårdinrättningen ser jag tre personer i landstingskläder som står och stirrar på samma dataskärm. Den verkar visa en tom blankett. Tiden står stilla.
Jag vet att allt som är trist i vårdsvängen måste skyllas på något landstingsråd och brist på ”resurser”. Ändå undrar jag hur många som jobbar här under parollen ”Låt det rinna”.