Hemmafrudrömmen ger mig kalla kårar
När jag smakar på ordet hemmafru, går det kalla kårar längs ryggraden.
Jag minns omedelbart min mors ständiga klagan över att hennes påtvingade hemmafruroll hindrade henne från att förverkliga sig själv och att hennes barn var orsaken till att hon inte fick förvärvsarbeta.
Hur många döttrar har inte levt med dessa bittra och missnöjda hemmafruar till mödrar? Att vara hemmafru var för många kvinnor detsamma som att vara dömd till livstids straffarbete. Nästan inga barn har heller i efterhand tackat sina mammor för att dessa stannade hemma. Det var självklart på den tiden. Vem brydde sig förresten om kvinnorna och deras hemliga yrkesdrömmar?
Det är 50- och 60-talen jag talar om, hemmafruns storhetstid i Sverige, en tid som de flesta av oss kvinnor, som slagits för jämställdhet, lika lön och rätt till barnomsorg aldrig skulle vilja ha tillbaka.
Men nu är hon här igen i alla fall – hemmafrun. Omärkligt har hon smugit sig in i debatten ackompanjerad av amerikanska tv-såpor som ”Desperate housewives” och TV3-serien ”Svenska Hollywoodfruar” med Anna Anka och Maria Montazami som portalfigurer, av 50-talsmodet, inredningshetsen och matlagningsprogrammen i tv. Hemmafrudrömmen tycks på allvar ha slagit rot i unga kvinnors sinnen. Eller?
Det visar sig nämligen att inte minst tjejer födda på 80-talet drömmer om att få leva som hemmafruar. Enligt en undersökning som publicerats här
i Aftonbladet skulle 70 procent av de intervjuade kvinnorna vilja bli hemmafruar för att kunna leva ett bekvämt lyxliv.
Detta är oroande. I bästa fall handlar det om tjejer som bara vill protestera mot sina mammors ”mossiga” kamp för jämställdhet. Jämställdhet anses ju både gammalmodigt och tantigt i dag.
Eller också beror hemmafrudrömmen på att många av 80-talstjejerna har varit försörjda ända från födseln.
Under många år försörjdes de av sina föräldrar. När de pluggade, försörjde de sig på studielån. Men när studierna var avslutade, gick de rakt ut i arbetslöshet, tvingades leva på socialbidrag eller olika former av arbetsmarknadsstöd. Många 80-talister har kanske aldrig ens haft kontakt med arbetsmarknaden.
Att gå från att ha försörjts av samhället till att försörjas av sina män är inte något långt steg att ta.
Man ska också komma ihåg att det var 60- och 70-talets stora efterfrågan på arbetskraft som fick kvinnorna att gå ut på arbetsmarknaden. Kvinnorna hade länge varit en dold ”arbetskraftsreserv”, som till slut togs i bruk, när industrin, vården och barnomsorgen behövde folk. Alternativet hade varit att fortsätta importera arbetskraft, men det sa facket nej till.
I dag är situationen den motsatta.
Efterfrågan på arbetskraft är lägre än på 60-talet. Särskilt svårt är det för ungdomar. Då faller det sig kanske naturligt att unga kvinnor börjar fundera på att gå tillbaka till hemmet? Föräldraförsäkring och barnbidrag finns ju också där som säkra ekonomiska grundplåtar.
Men tänk er för, tjejer. Att vara hemmafru och inte ha något jobb är detsamma som att inte heller ha någon sjukpenninggrundande inkomst. En hemmafru får heller inga pensionspoäng, eftersom hon inte arbetar. Och vad händer, om gubben tröttnar och hittar en ny kvinna? Jo, skilsmässa förstås. Då står hemmafrun där, ensam, utan utbildning och utan jobb. Lyxtillvaron som hemmafru är ett minne blott – om den överhuvudtaget fanns.
Många kvinnor har för övrigt sen lång tid tillbaka löst ”hemmafruproblemet” genom att arbeta deltid. I dag arbetar 41 procent av svenska kvinnor deltid. I vården är hela 85 procent av kvinnorna deltidsarbetande. Så många kvinnor har egentligen aldrig på allvar lämnat hemmet. Men med sitt deltidsarbete har de ändå en fot på arbetsmarknaden. Som hemmafru har de ingen fot alls.