Marita, 61, om terrorattacken: Jag låg där och väntade på att dö

Uppdaterad 2018-01-29 | Publicerad 2018-01-26

Nästa vecka väntas åtalet mot den 39-årige Rakhmat Akilov lämnas in.

– Det känns skönt att äntligen få veta att det blir slut någon gång, säger Marita Björkman, en av de cirka 150 målsägande.

Hon hade just börjat fira sin 60-årsdag när hon hamnade framför terroristens lastbil på Drottninggatan.

Hon var övertygad att hon skulle dö.

Marita Björkman, 61, från Eskilstuna, och hennes sambo Raimo Munder, 68, är två av de cirka 150 målsägande efter terrordådet på Drottninggatan i fjol.

Marita är fortfarande sjukskriven men jobbar numera två timmar om dagen. Hennes armbåge blev krossad under terrorattacken och hon har inopererade plattor och skruvar i armen.

– Den har varit väderkänslig och just nu är det hemskt. Jag kan inte göra något, jag kan inte köra bil, kan inte cykla.

Smärtan i armen påminner henne hela tiden om det som hände på Drottninggatan när en man mejade ner folk mitt på dagen. Fem människor dog, flera skadades.

– Det är klart man undrar, hur kommer man på att göra något sånt, hur mår man? Sätta sig i en stor lastbil och bara meja ner folk på gatan?

Åtalas nästa vecka

Den terrormisstänkte Rakhmat Akilovs, 39, advokat har tidigare sagt att hans klient lämnat en förklaring till sitt agerande.

– Det finns ingenting som kan förklara en sådan handling. Man är ju sjuk om man gör det, sätter sig i en stor lastbil, ser människor framför sig och bara kör på. Och inte reagerar. Det är så sjukt att det inte går att förklara, säger Marita Björkman.

Åtalet mot den misstänkte väntas lämnas in på tisdag. Marita säger att det känns skönt att äntligen få ett avslut.

– För det hänger fortfarande i luften, man vet inte vad som sker.

Hon berättar om fredagen den 7 april, dagen då hennes liv vändes upp och ner. Hon hade tagit ledigt från jobbet och åkte med sin sambo till Stockholm.

– Jag hade fyllt 60 i december och skulle fira det. Golden Hits är alltid mysigt att gå och käka på, så vi köpte ett sådant paket.

De åkte till Stockholm redan på fredagsförmiddag, skulle gå lite på stan.

– Det var mysigt... Sedan hände det här. Istället för mat och hotell på kvällen blev det Södersjukhuset och sjuksäng. Det känns helt ofattbart hur man kan hamna på fel ställe på fel tid.

Hon tänker ofta på att det kunde slutat värre för hennes del.

– Hade jag tagit fem, sex steg till hade jag kanske inte haft någonstans att ta vägen.

Sambon ropade: Spring!

Hon och sambon hade just ätit lunch och promenerade på Drottninggatan. Plötsligt ropade hennes sambo att hon måste springa.

– Jag hann tänka: det här är en gågata, varför ska jag springa?!

Hon hann ta några steg åt sidan, samtidigt som en pojke kastades ut från sin sulky och flög åt hennes håll. Sekunden efter låg hon på marken.

Pojken slog sedan in i butikens plexiglas och föll ner på marken. Samtidigt hörde Marita ett swishande ljud som kom från ett föremål som kom flygande mot henne. Hon trodde att det var en bomb.

– Så jag låg där och väntade bara på att jag skulle dö.

Föremålet visade sig vara pojkens känga som han hade tappat vid smällen.

Marita försökte ta sig upp men lyckades inte. Något var fel på ena armen.

– Jag kände ingen smärta utan bara att jag inte kunde röra den.

Genom jackärmen såg hon hur det buktade ut.

Pojken som låg på marken ropade på någon.

– Han ropade på farmor eller mormor, jag vet inte.

Runt omkring var det kaos.

– Folk sprang och skrek, det var poliser och blåljus... Det var helt hysteriskt.

”Kommer aldrig glömma”

Hennes sambo Raimo berättar att han var några steg från Marita när han hörde ett oljud bakom sig. Han vände sig och såg lastbilen, cirka 30 meter bort. Den rusade mot honom i full fart.

– Det gnisslade och brakade, det var inget normalt ljud, utan som om något fastnat under den. Folk sprang in i gångarna, säger Raimo, som hann kasta sig åt sidan i sista sekunden.

Sedan blev det tyst i ett tiotal minuter, innan polis och ambulans kom till platsen.

– Jag såg när de täckte över vissa kroppar, säger Raimo Munder.

Händelsen har satt djupa spår hos de båda. När Marita numera går till jobbet tar hon omvägar, för att slippa trafikerade gator.

– Jag är fortfarande livrädd för lastbilar. Och tunga fordon överhuvudtaget. Där det finns mycket människor vågar jag inte heller vara.

Raimo Munder säger att även han undviker folksamlingar. Och att han aldrig kommer att kunna glömma det han upplevde den 7 april i fjol.

– Jag var i upplösningstillstånd den fredagen. Det går inte att skrapa bort de minnen. De kommer att sitta kvar hela livet.